Alice i Underlandet (2010)

Alice bor här inte längre

'Anon, to sudden silence won,
In fancy they pursue
The dream-child moving through a land
Of wonders wild and new
In friendly chat with bird or beast –
And half believe it true'

På papperet stämmer allt. En erkänt påhittig och visuellt begåvad regissör tar sig an världens kanske underligaste barnklassiker. Men allt stämde ju på papperet för "Hannibal" också, på duken blev det en annan femma.

Charles Lutwidge Dodgson (mer känd som Lewis Carroll) skrev två historier om lilla Alice, den första publicerad redan 1865. Där följer hon efter en kanin (en talande kanin, med en klocka!) ner i ett hål i marken och upplever ett hallucinatoriskt äventyr fullt av möten med mycket märkliga figurer och ständiga storleksförändringar föranledda av saker hon äter. Den är kort och gott helt knäpp, som en riktigt rörig men intressant dröm, där minsta lilla association föder nästa händelsekedja.

Trots eller på grund av detta har den försett det kollektiva kulturmedvetandet med lika många repliker och referenser som "Trollkarlen från Oz". Om det står 'Drick mig' på en lapp på en flaska så är det härifrån. 'Follow the white rabbit' i "The Matrix" är härifrån. Uttrycket Cheshire-leende (vanligare på engelska, men ändå), den grammatiskt inkorrekta interjektionen 'Curiouser and curiouser!' och den ofta användbara uppmaningen 'Off with their heads!' är alla härifrån. John Tenniels lika klassiska illustrationer känns nog igen när man återser dem även om man knappt minns att man läst boken en gång i tiden.

Berättelsen inleds med en helskön liten dikt om hur tre tjatiga barn insisterar på att höra en saga medans de är ute och ror med vad som får förmodas vara författaren själv. Boken är över huvud taget väldigt elegant och roligt skriven, där kanske det allra roligaste är Alice attityd gentemot alla galenskaperna. Hon är sådär helt normalt udda som alla barn egentligen är, kan fundera över hur en ljuslåga ser ut när den slocknat och har ständiga resonemang med sig själv. Omdömet är ofta festligt dåligt, som när hon envisas med att prata om sin smådjursjagande katt bland lättskrämda möss och fåglar.

Att Disney kanske inte riktigt skulle fånga historiens alla goda egenskaper i sin gamla tecknade film var väl väntat. Hur går det då när de släpper lös Tim Burton, regissören som alla cineaster en gång i tiden älskade men som på senare år envist dekonstruerat sin status som individualist med ständigt mer strömlinjeformade filmer.

Ja, han har faktiskt inte försökt, ifall du nu trodde det. Den här historien, scriptad av veteranen Linda Woolverton, utspelar sig 13 år efter den första. Alice, som glömt sina äventyr i barndomen eller avfärdar dem som bara drömmar, är på väg att bli bortgift med en tråkig sprätt när en kostymklädd kanin lockar ner henne i ett hål i marken och där drar historien igång. Att hennes nya resa, kantad med referenser till och varianter på originalhistorien, är tänkt att ge henne styrka inför sitt vuxenliv i verkligheten kommer nog inte som en överraskning för någon som någonsin sett en film eller läst en bok. Tydligen tyckte de att det var en bra idé att göra något slags "Hook"-möter-Narnia-möter-80tals-fantasy-grej av Underlandet, med återanvända karaktärer i mer heroiska och, faktiskt, mindre galna, sammanhang. Den sortens film där man i bakom-kameran-materialet ser sig nödgad att påstå att man förhållit sig trogen till 'andan i originalet', vilket oftast brukar betyda motsatsen.

Det var förstås inte en bra idé. Om Burton hade någon cred kvar som vrickad outsider så har han officiellt avsagt sig den och bestämt sig för att vara en visuell visionär att hyra. Hans "Alice i Underlandet" är bitvis underskön att beskåda, även om nästan pinsamt många bildlösningar främst är ämnade för optimal effekt på 3D-bion (själv såg jag den först på Blu-ray). Men en tämligen banal hjältehistoria i pastell-"Pans labyrint"-kläder är fortfarande en tämligen banal historia. Här möts inte bara "Underlandet" och uppföljaren, utan en betydligt mer uttjatad sorts saga: den om främlingen från Vår Värld som är utvald att göra något viktigt i Deras Värld. Varför? Gissningsvis för att någon har övertolkat memot om 'vad folk vill ha'.

Upprepade one-liners, hjältemodig musik, knasighet som känns konstruerad - filmen har allt det här, även om den lyckas dölja det ett tag bakom vad som bara är en oväntat ofascinerande visualisering av miljöerna och karaktärerna. Depps någorlunda galne hattmakare med påklistrade hjältedrag lämnar inget större avtryck (förutom det förment festliga dansnumret som i alla fall irriterar i sin inställsamt ljumma halvtokighet) och Mia Wasikowska imponerar inte nämnvärt som halvvuxen Alice. Helena Bonham Carter är riktigt kul som den elaka drottningen med det stora huvudet (som gärna vilar fötterna på en gris) och Crispin Glover är okej som hennes hantlangare, medan Alan Rickman och Steven Fry förstås ökar på nöjesfaktorn lite med sitt röstskådespel till den blå larven respektive Cheshire-katten. Petitesser. Det här är helt enkelt inte en film vars historia når upp till det mödosamma scenografiska arbetet och den är närmast en otjänst mot den litterära klassiker den tagit sin titel från. Sorgligast nog är inte ens det största problemet vilken sorts historia man väljer att berätta, utan hur lite glöd man ingjuter i den. Slutbataljen har inget ens att lära ut till "Eragon".

Givetvis är det en annan historia (kanske en ny historia) för de barn som filmen väl i första hand är riktad till. Jag ställer bara inte upp på teorin om att det är okej att micra ihop lite rester för att barn inte ser skillnaden mellan äkta kreativitet och halvfabrikat.

© Anders Lindahl
2010-06-26

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

Originaltitel: Alice in Wonderland
USA, 2010
Regi: Tim Burton
Med: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Michael Sheen, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, m.fl.

Genre: Barnfilm, Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2010-03-05
Hemmabio: 2010-06-30

Relaterat: Alice i underlandet (1951)

Sök