Klassfesten (2002)

Kompisar från förr?

- Det var ingen som hade förändrats. Utom jag förstås.

Visst är det så med klassträffar. Alla som får en inbjudan till en sådan måste känna en viss fruktan, förhoppningvsis parad med förväntan. Men varför inte bojkotta dem helt och hållet? Det tänker i alla fall huvudpersonen i "Klassfesten" göra. Magnus har kommit långt - från högstadiet i Hagsätra till högstatus med hus i Nacka och allt som hör till ett välordnat, väloljat och varmt ombonat svenssonliv. Eller är det så varmt egentligen?

Bakom varje framgångsrik företagare, försäkringstjänsteman (eller för den delen filmregissör) finns ett förflutet. En del människor utvecklas i någon form, ytligt eller mer på djupet, andra verkar stanna i växten. Några får aldrig nog av äventyr medan andra är till synes nöjda med en trygg tillvaro. Vem som egentligen är mest vuxen finns det naturligtvis inget facit för.

På något underligt sätt blir vår vankelmodige hjälte i alla fall tvungen att gå på träffen för de numera cirka 35-åriga före detta klasskompisarna, på plats där det en gång begav sig. Eller... nu måste jag invända mot min egen formulering igen. Kompisar? Njae, det gällde inte i alla lägen. Tvärtom var tonårstiden ofta ren tortyr för kropp och själ. Inte för alla, men tillräckligt många. Men det finns åtminstone ett skäl för Magnus att våga sig tillbaka till infernot. Den flydda kärleken, tonårsförälskelsen Hillevi, som väl ändå borde vara där också.

Radarparet Herngren och Holm får en våldsam snurr på de förväntade förvecklingarna och ett tag känns filmen så gott som felfri. De är träffsäkra så det är rent traumatiskt, i alla fall om man tillhör samma generation, årgångarna framavlade i slutet av 1960-talet, plus minus några år åt vardera hållet. Jag vet inte riktig hur snävt gränsen ska dras, men jag kan i alla fall se framför mig en eventuell klassträff med gänget från grundskolan utvecklas delvis efter samma mönster. Förhoppningsvis inte fullt så här groteskt urspårat, men med liknande ingredienser. De gamla rollerna finns kvar oavsett hur mycket som hänt sedan dess. Pinsamheterna kommer på löpande band, ursäkter för gamla förbrytelser slår slint men bekännelserna bryter fram i en allt stridare ström ju senare på kvällen det är och ju mer flyktiga vätskor som konsumerats. Dansgolvet vibrerar till toner av Magnus Uggla, Kim Wilde, David Bowie och (huka er nu) X-Models...

Scenariot i stort finns i en amerikansk filmvariant som dock är betydligt mer tillspetsad - "Grosse Pointe Blank", där huvudpersonen efter skolan gjort karriär som professionell hitman. Klassfester kan i och försig rubba cirklar och tingens ordning utan sådana extravaganta inslag. Det fanns ju till nyligen ett svenskt företag som specialiserade sig på att samla ihop gamla årgångar och presentera paketlösningar för återträffar. Problem uppstod när personer som fått skyddad adress av välmotiverade skäl exponerades av misstag.

Typerna som i "Klassfesten" kommer fram ur garderoberna under alkoholens inflytande känns igen från både fiktion och verklighet; luftgitarristerna, de allt mer lulliga, lover boys och losers. Förslagen som först viskas diskret i örat blir alltmer ohämmade ju längre kvällen lider. Filmen lyckas få med nästan allt och suga ur konceptet alla tänkbara sura godbitar. Det är roligt och fruktansvärt. Herngren och Holm vågar numera blanda in lite mer av genuint allvar än tidigare. De har mognat bit för bit och knappt märkbart styrt över på mer djupgående frågeställningar. Här blir det mer angeläget än i närmaste föregångaren "Det blir aldrig som man tänkt sig", en film som hade många rätt men led av ett genomgående problem; ingen av karaktärerna var särskilt sympatisk. Det var mest bara synd om dem allihop för deras brist på kommunikativa egenskaper gentemot sina närmaste. "Klassfesten" är mer lustfylld trots den terapeutiska funktionen. För överlevare av den aktuella eran, det schizofrena, härliga, skräckinjganade, genanta, motbjudande och - tvärtemot vad många överåriga begabbare påstår - vansinnigt variationsrika 1980-talet är det ren och skär existentialism där till och med lite Karin Boye stoppas in på slutet.

Det blir en fin finish på en film som är farligt nära att landa på magen och inte riktigt utnyttja sin potential. Någonstans känns det lite förgivet hur det ska sluta, som en svensk version av "Fyra bröllop och en begravning", ungefär. Men filmen är ändå så livaktig och slagkraftig i sin helhet att jag låter det fjärde ursinnet - förlåt, russinet - stå kvar efter moget övervägande.

Björn Kjellman i huvudrollen gör en slags förlängning av sin roll från "Adam & Eva"; en vacklande man, till synes i sina bästa år, men med begynnande livskris. Vägen från mobboffer med hemliga drömmar till ansvar för villa, blomgödsel och fönsterluckor förutom bil och barn och sedan en aha-upplevelse som ställer allt på ända är inte helt originell men skickligt illustrerad i snabba penseldrag.

Magnus säger i ett ögonblick av den insikt han så dags i filmen ännu inte helt uppnått:
- Jag är vuxen nu och gör vad jag vill.

Man kan kan riktigt känna en djup suck från en hel pluton generationskamrater som snarare känner sig låsta av livet självt och helt saknar svängrum. Men är det familjen i sig som fjättrar, eller karriärens villkor, eller den brist på fantasi som det överorganiserade samhället fostrar fram för att säkra sin egen överlevnad?

Cecilia Frode är förresten bäst av alla, som Magnus fru. Hon hamnar vid sidan av hetluften eftersom större delen av filmen utspelas i direktanslutning till festen, men den kalla vindilen från dess efterdyningar ger chansen till respons. Hennes motstånd är bara aningen för mekaniskt formulerat på manuspapperet för att hennes mimik inte ska resultera i ren magnifik scenstöld.

Regiduon använder alla trick de lärt sig rent bildmässigt, med kvicka infall, subjektiva bildval och visar att de är det närmaste Sverige har fransoserna Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro (som i och för sig inte samarbetat på ett tag, men i alla fall). Lika virtuost som Jeunets senaste succé "Amelie från Montmartre" är det givetvis inte, men vem hade väntat sig det? Speciellt greppet att låta huvudpersonerna av idag skifta snabbt mellan och ibland möta sig själva från anno 80-tal fungerar bättre än jag vågade hoppas. Det kunde ha blivit rent irriterande, ett störande moment, men tillför faktiskt den dimension jag tror att de vill uppnå.

Klassfesten kan ses som bara lättviktig och luftig igenkänningskomik, men har en hel del substans, främst alltså för oss som känner vibrationerna - och aggressionerna - från förr välla upp.

© Johan Lindahl
2002-11-07

Originaltitel: Klassfesten
Sverige, 2002
Regi: Måns Herngren Hannes Holm
Med: Björn Kjellman, Inday Ba, Cecilia Frode, Urban Bergsten, Henrik Hjelt, Carola Björnfot, Jessica Forsberg, Ulf Friberg

Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2002-02-27

Sök