Månguden (1988)

Mordthriller med mystisk månmask

Hett emotsedd av många, är intrycket man får vid lite surfning. Den här är uppenbarligen en konkurrent till "Vilse i pannkakan" om titeln största svenska mardröms-katalysator, med sin egen uppropsgrupp om DVD-distribution på Facebook (som nu äntligen fått sin vilja igenom). Visst kände jag igen den, tyckte jag för egen del vid återseeendet, en flashback från sent 80-tal av visst obehag och... besvikelse, redan då? Men något outplånligt intryck hade den inte gjort, så jag kanske inte är rätt person att recensera den.

För att okaraktäristiskt snabbt komma till det viktigaste: "Månguden" är inte så skrämmande som du minns den, i den mån du minns den alls. Den är något så oballt som 'otäck för att vara svensk, för sin tid, och för sitt medium'. Det var nämligen en SVT-produktion, med TV-veteranen Jonas Cornell vid rodret, för att förtydliga den sista punkten.

Här möter svensk snutfilm ett nästan Argento-artat anslag i ett bildspråk som andas USA-komplex - och möjligheten att faktiskt tro på historien är i det närmaste obefintlig. Det blir, som så ofta, ganska så stelt.

Men det är förstås roligare att titta förbi den övertydliga ljussättningen (de har i alla fall försökt, ska medges) och de grafiskt urtrista förtexterna och nämna filmens poänger. Uppenbart inspirerad av "Röd drake", eller kanske snarare dess första filminkarnation "Manhunter", och med lite oväntade inslag av "Cannibal Holocaust" kan den i alla fall stoltsera med att vara ett tidigt inslag i kvasigenren 'hittade, rysliga filmer'. Dels i form av de filmer som mördaren själv fotar och dels i form av de riktigt gamla rullar som sent om sider ger oss nyckeln till gåtan.

En seriemördare iklädd en gammal månmask ställer upp nattfilmskameran och dokumenterar sina gruvliga dåd - machetemord på intet ont anande campare i tält. Just de här scenerna är onekligen effektiva och den opraktiska, överdimensionerade masken ger faktiskt en extra kuslig touch åt det hela. En jazzdiggande whiskeysmuttande snut (Laustiola) beordras att söka hjälp för att lösa fallet från en gammal kriminolog-psykiater (Myrberg) som lagt av efter en halvspecificerad incident. Hans fördömande far gömmer sig i ett syrgastält och blir blott en otrevlig silhuett, ytterligare ett ganska lyckat inslag - om man ursäktar den där konstanta känslan av overklighet. Persongalleriet av relevans inkluderar i övrigt främst experter och potentiella misstänkta från Etnografiska muséet.

Det är lite segt, den korta speltiden till trots, men att allt känns så bekant och samtidigt ofta så osvenskt är kanske att klassa som en positiv egenhet? Nämnvärt är i alla fall att Cornell och manusförfattande Thomas Borgström satsat på något helt annorlunda än vad som brukade produceras för svensk TV på den här tiden. Regissören hade just gjort en räcka Stieg Trenter-filmer för SVT och hade säkert lite mandat att göra något efter eget huvud. Att han fick möjligheten är glädjande. Att det, som sagt, ändå inte känns som någon klockren vision han presenterade, är lite trist.

Och var det inte ganska precis så jag tyckte redan då? Hur som helst, kuriosafaktorn och det faktum att jag brukar förlåta Argento för hans liknande brister gör ändå att "Månguden" måste få en svag trea.

© Anders Lindahl
2010-05-18

---

Tack till Atlantic Film för recensionskopia

Originaltitel: Månguden
Sverige, 1988
Regi: Jonas Cornell
Med: Thomas Laustiola, Heinz Hopf, Per Myrberg, Agneta Ekmanner, Tord Peterson, m.fl.

Genre: Thriller
Hemmabio: 2010-03-24

Sök