9 (2009)
Content är inte king
Följande lilla bakgrund förklarar nog både de problem som finns med "9" och varför det är så lätt att tycka om den. Inte minst om man en gång i tiden närde drömmar om en karriär som 3D-animatör:
Kortfilmen var Shane Ackers examensfilm på UCLA. En Oscar-nominering satte den på kartan och med stöd från bland andra Tim Burton och Timur Bekmambetov och röstskådespel från relativt högvilt som Christopher Plummer, Eliah Wood och Jennifer Connelly fick Acker chansen att expandera sina idéer och sin värld till långfilmsformat. En inspirerande framgångssaga, som samtidigt skvallrar om att det inte var berättelsens kvaliteter som gjorde att den här filmen kom till. Berättelsen, i sitt någorlunda utvecklade format, är ungefär sisåhär:
En samling numrerade, mekaniska säckvävsdockor försöker överleva i en postapokalyptisk värld. Den siste att ansluta sig till gänget är nummer 9, som nyss lämnat den kammare där han blev till och där hans skapare dog. De andra är ganska ensidiga representanter för olika personlighetstyper, vilket kommer få sin fullt dugliga förklaring. Deras ledare, nummer 1 förstås, är fullt tillfreds med att gömma sig undan det mekaniska monster som letar efter dem bland ruinerna och vid framgång tar med dem till en skrämmande plats långt bort. 9 har, inte oväntat, andra idéer. Kan de kämpa tillsammans för att uppnå ett mål de ännu inte förstår?
En rudimentär bakgrund presenteras, en enkel handling levereras. Leta inte efter så mycket mer. Filmen kan med visst fog kallas egensinnig och har verkligen en ganska unik look, men det är en berg-o-dalbana snarare än ett Tarkovskij-mysterium som är huvudpoängen. Visuellt är den ett svärtat möte mellan Pixar, Jeunet och Caro och nämnda Burtons stop motion-produktioner. Även om filmen är helt oblodig - logiskt, eftersom både djur och människor är utplånade - så rymmer den några obehagliga scener. Den är väl inte i första hand gjord för barn, utan för vuxna med en förkärlek för filmiska, dystra framtidsvärldar. De märkliga maskinmonster som skapar ständig fara och spänning är verkligen läckert utfunderade och renderade, som 'tygormen' eller 'fågeln'. Och samtidigt är "9" inte alls ogullig och ocharmig, tål väl att nämnas. Humorn är snarare sympatisk än skrattframkallande, dock.
Det är inte svårt att hitta filmer, scener och andra världar att jämföra med och klassa som troliga inspirationer. Det svåra är att begränsa det antal man nämner, så jag tänker inte ens börja. Det finns inga nya historier, sa säkert redan nån gammal grek, och "9" illustrerar tesen rätt fint.
Är den ändå värd att se? Jodå, det tycker jag allt. Men jag gillar ju 'såna här' filmer. Till och med "Final Fantasy"...
© Anders Lindahl2010-04-29