The Hurt Locker (2009)
Spännande! Med mera...
Vi kastas in mitt i händelsernas centrum. En trio desarmeringsexperter granskar en misstänkt skräphög med hjälp av en fjärrstyrd liten robot. Jodå, visst är det en bomb som ligger där. Inga problem, killarna har varit med förr och vet hur de ska hantera det hela. Nyfikna, och i vissa fall kanske fientliga ansikten, kikar fram ur de likfärgade irakiska husen på någorlunda behörigt avstånd. Soldaterna skannar av området efter krypskyttar eller annan misstänkt verksamhet genom siktet på sina vapen. Här, på de solstekta gatorna, kan vem som helst vara din fiende och vad som helst vara en bomb.
Hur duktiga de än är, är livsfaran en del av jobbet och filmen börjar egentligen på riktigt när de två överlevande bombexperterna från prologens nervigt skildrade händelser träffar sin nya överordnade, nyss anländ från Afghanistan och med ett lite annat tillvägagångssätt än föregångaren. Han bejakar glatt riskerna - som ett exempel på filmens inledande text om att krig är en drog - men utan spänniga, stora åthävor. Han tar en förolämpning och rentav en smäll utan att skrika uppåt i hierarkin, men visar ändå vem som bestämmer. James (Renner) är en intressant kille med några oanade sidor som visar sig efter hand.
Sanborn (Mackie) vet inte riktigt hur han ska hantera nykomlingen. Vill han rentav döda honom 'av misstag', för att slippa hamna i onödig fara? Dagarna räknas ju ner och hoppet om att få åka hem känns inte helt orealistiskt. Några lyckosamma jobb (och lite Jack Daniels-terapi) börjar dock svetsa ihop dem och de har nog inte så radikalt olika inställning till arbetet när allt kommer omkring.
Eldrige (Geraghty) tar tillfället i akt att prata med lägrets psykolog, som ett exempel på hur han inte hör till dem som frodas i faran. Han vill väl huvudsakligen komma hem hel och har inte lärt sig den där svåra konsten att både vara medveten om riskerna och ändå inte tänka på dem.
Där är huvudpersonerna, ganska få med andra ord i en genre där ofta en hel pluton kan slåss om uppmärksamheten.
Utöver de jobb de skickas ut på, blir James personligt engagerad i ett människoöde och tänjer på gränserna lite extra. Filmens kanske viktigaste tema är väl konflikten mellan att söka faran och det faktum att man inte är ensam om att hamna där om man hittar den. Men samtidigt är James inte något så enkelt som en adrenalinknarkare. Tror jag i alla fall. Det verkar finnas högst 'normalt' mänskliga skäl till en del av hans drastiska beslut.
Om jag riskerar att få Kathryn Bigelows Oscar-vinnande "The Hurt Locker" att framstå som en psykologisk studie allenast är det väl läge att understryka att filmen smäller ganska fett. Det är inte bara meckande med klurigt konstruerade bomber som erbjuder puls; en liten belägring ute i öknen tillsammans med några brittiska prisjägare är minst lika svettig. Och känns, liksom desarmeringsscenerna, trovärdig på "Generation Kill"-nivå. För en lekman, i alla fall. Visst har filmintresserade representanter från USA:s armé fällt sina sedvanligt hårda (men kanske något mindre hårda än vanligt) omdömen gällande realismen. En del kommentarer är säkert giltiga - vad vet jag? - en del verkar grundade i missriktade idéer om hur en krigsfilm 'ska' vara.
Teman från Kathryns kanske fortfarande mest kända film, "Point Break", känns igen, men här finns egentligen ingen scen där man tänker 'det där tror jag faktiskt inte på' - och låt oss erkänna det, "Point Break" har ett par stycken. Det är en skickligt gjord och ofta infernaliskt spännande film, med några inslag av respektingivande avighet i manuset.
Den dramatiska kurvan är inte helt klassisk, vilket i det här fallet kan ses som ett plus. Det handlar huvudsakligen om en serie bombproblem som ska lösas, med skiftande inslag av ytterligare faror, men det följer inte TV-spelsmallen där problemen nödvändigtvis eskalerar med varje uppdrag eller ens Hollywood-mallen, där slutsträckan hade bestått av att de tre hamnar i en extra knivig situation där de samtidigt får en värmande påminnnelse om exakt vad och vilka de riskerar livet för. Inte riktigt, eller inte alls? Se och få veta. Liksom till nämnda "Generation Kill" är manuset inte skrivet av en militär utan av en så kallad inbäddad journalist - i det här fallet Mark Boal, som också skrivet storyn till "In the Valley of Elah", även den med Irak-inslag.
En intressant tumregel är hur skådespelarnas kändhet verkar stå i direkt, omvänd relation till deras skärm- och duktid. Guy Pearce, David Morse och Ralph Fiennes (som hade huvudrollen i Bigelows "Strange Days") är utmärkta skådisar som får nöja sig med små inhopp medans huvudrollerna vikts åt relativt okända. Fast inte nu längre, förstås. Här har nog några karriärer tagit fart på allvar. Nästan sist ser vi förresten en liten insats från en av de många skådespelare som kämpar med att inte bara vara "Lost".
Irakierna själva kommer vi inte särskilt nära. De är i gemen ansikten på avstånd. Undantagen består av korta möten eller konfrontationer som bidrar till känslan av alienation snarare än motsatsen. Misstänksamheten finns alltid där, även mot en som av allt att döma är ett oskyldigt offer. Känslan speglar förstås verkligheten, i ett krig där de flesta soldaterna endast kan en handfull fraser på det inhemska språket och i största allmänhet undrar vad de gör där och när de får komma hem igen - oavsett vilka fina ord som garnerar den militära närvaron. Den ende vars motivation vi verkligen blir på det klara med har varken befrielse, demokrati eller storpolitik i tankarna.
Det är lätt att respektera och fängslas av "The Hurt Locker" och den är ett exempel på hur Hollywood nu lyckas närma sig Irakkriget på intressanta sätt. Det kan också ligga nära till hands att undra exakt vad man förväntas ta med sig från filmen. Det är nog lite upp till var och en, men i ett äkta mästerverk känns frågan antingen irrelevant eller svaret självklart. Det här är kanske med andra ord inget mästerverk. Om nu det ska vara så viktigt...
© Anders Lindahl2010-04-25