Red Riding (2009)
"The north, where we do what we want"
I Sverige har vi Millennium-trilogin och förväntas vara glada och stolta över det. Bekant som jag är med TV-versionerna allenast är jag faktiskt måttligt impad. Den här trilogin har jag lättare för att imponeras och fascineras av, och jag tror inte det är så enkelt som den gamla sanningen att dialog på hemspråket aldrig riktigt känns trovärdig, eller att vi har försett oss på flertalet skådisar i storsatsningen. "Red Riding" övertygar och överraskar mig helt enkelt mer. Att se trilogin är som att segla över djupa, mörka vatten - intressant och obehagligt på samma gång.
Det är en produktion från Channel 4 och passar väl utmärkt att visas på sena kvällar i engelsk TV, men bilderna håller för de flesta medium. Trots olika regissörer och fotografer - till och med olika filmformat - håller de en konsekvent stil och, inte minst, stämning.
Fyra böcker har blivit tre filmer, betitlade efter de årtal som de huvudsakligen utspelar sig i: 1974, 1980 och 1983. De två första känns otillfredsställande på ett respektingivande vis, med återkommande personer och teman men få glasklara svar. Den tredje filmen är inte direkt barnsligt enkel - man måste dechiffrera och minnas en del och får inte omedelbart skrivet på näsan vad som är en flashback eller 'nutid' - men levererar ändå de där mörka svaren man väntat på och förklaringarna till vad som tycktes vara så konstigt beteende i tidigare filmer. "Varför gav dom honom en pistol?" "Ja---ha?" Pusselbitarna trycks på plats, samtidigt brutalt och med en sober finess.
Men det börjar med en serie saknade unga flickor och en ung journalist (Andrew Garfield från "Boy A") som åker upp till Yorkshire för att nysta...
Miss-taaaag!
Åk inte upp till Yorkshire, verkar vara rubriken på den här antituristpamfletten för en bygd där slitna hus och mulna skyar inramar en värld där man gör bäst i att veta vem som egentligen bestämmer och vilka lagar som faktiskt gäller. I den mån rättvisa skipas, så görs det av fel personer på fel sätt av fel skäl. Det är en plats där man verkar kunna gå vilse utan att ens märka det. Där folk gör vad de vill...
Del ett har närmare koppling till sista delen än tvåan, kan man med fog säga. Sean Bean känns heltigenom övertygande som affärsmän vars pengar ger honom makt, och vars samvetslöshet gett honom pengarna till att börja med, men även de okända eller bara vagt bekanta skådespelarna gör karaktärer man kan tro på.
Kan man också tro på den nästan perversa graden av korruption och rättsröta, och den brist på rädsla för efterföljder med vilken poliserna ger lagen långfingret? Det är väl upp till var och en att avgöra.
The Yorkshire Ripper, känd mördare rakt ur verkligheten fast här behäftad med smärre skillnader, tar på distans en av huvudrollerna i den andra filmen, som samtidigt fortsätter korruptionstemat i form av den polis söderifrån som ska undersöka hur just ripper-undersökningen hanterats. Han gör sina misstag, men kör framför allt även han stenhårt in i den vägg som en tätt sammansvetsad grupp av illegalt lagda lagens män utgör.
Tja... är det verkligen yttre krafter som om möjligt kan städa lite i den smutsiga byk som norra England verkar utgöra? Det verkar ju inte riktigt så. Och om inte, hur länge kan då någon tampas med sitt samvete innan han äntligen får lite råg i ryggen? Svaren kommer i del tre. Tillsammans med några nya frågor, som i viss mån besvaras de med.
De 'mindre karaktärer' som återkommer, återkommer förstås av en anledning. De händelser som hänvisas till i dialoger och som vi inte riktigt har koll på, omnämns förstås av ett skäl. Kort sagt, den här ibland synbart vindlande historien har ett mål. Men vägen, kanske bland annat just genom att den verkar ta sådana omvägar genom så mörka skuggsänkor, är verkligen en viktig del av resan. Alla människoöden vi möter är inte där för att de förser oss med en ledtråd. En del är 'bara' där för att de vill berätta om dem. Och om en plats som kanske inte är verklighetens Yorkshire, men som man sent kommer glömma.
FOTNOT
Jag vet, bäste KLF-fan: "It's grim up North" vore den självklara rubriken, men ett flertal IMDB-tyckare har redan hunnit före med den rubriken.
© Anders Lindahl2010-04-19