Vampyr - Der Traum des Allan Grey (1932)
Jag tror det är lysande, men jag förstår ingenting
Unge Allan Grey tar in på ett värdshus. Han är intresserad av det övernaturliga och han får snart utlopp i stor skala för sitt intresse. En märklig man som snart ska dö kommer in i hans rum på natten och lämnar honom en bok om vampyrer. Medan Allan läser pågår mystiska saker runt honom. En man vars skugga lever sitt eget liv, en sjuklig kvinna som kan vara en vampyr, en doktor som smyger med en giftflaska... Och Allan själv, som dör på en parkbänk och blir begraven, men ändå inte.
Filmens undertitel på tyska är "Allan Greys dröm" och drömsk är precis vad den danske regissören Carl Th. Dreyers film är. Det handlar om skuggspel och illusioner på ett filmiskt både skickligt och intressant sätt. Det handlar om lösryckta stycken och en logik i tid och rum som enbart kan återskapas i en dröm. Efter att ha sett filmen en första gång inser jag att jag egentligen inte förstår den alls. När sådant händer är man inte alltid säker på om det betyder att filmen är väldigt dålig eller väldigt bra. I det här fallet satsar jag på det senare.
Dreyer, och fotografen Rudolph Maté, är nyskapande för sin tid, med en förvånansvärt rörlig kamera och spännande bildvinklar. Dreyer är kanske inte allra först, men han är i alla fall tidigt ute med att låta kameran vara huvudpersonen, i begravningsscenens "point-of-view", och med att korsklippa mellan olika scener för att skapa dramatik i en mjölig slutscen.
"Vampyr" var Dreyers första ljudfilm. I sann pan-europeisk anda spelades den in med skådespelare från många länder och dubbades till tyska, engelska och franska. Den version jag såg var tyskspråkig med engelska textskyltar och med danska i texter som förekommer i bild i filmen. Talade ord används dock sparsmakat och hamnar nästan i skymundan för ljudeffekter och musik. Det om något gör filmen än mer mystisk. Det går som åskådare inte att få någon sann bild av händelserna. Vad är verkligt, vad är bara en dröm? Dreyer lämnar det avgörandet till mig som ser filmen och det gör den sevärd även så här åttio år efter tillblivelsen.
"Vampyr" kräver sin åskådare. Att se stumfilm och tidig ljudfilm kan ofta vara rätt påfrestande för tålamodet eftersom vi är vana vid ett annat filmspråk idag. Dreyers film ställer än högre krav på tittare då det mesta tycks vara dolt i lager efter lager av metaforer. Det är en film som kräver flera genomtittningar för att få någon förståelse för den. Å andra sidan tror jag att det är en film som faktiskt är värd just det engagemanget. Det höga betyget är följaktligen något av en spekulation från min sida. Förhoppningsvis kan texten ovan ge dig åtminstone någon ledning kring om det är en film för dig eller inte.
© Andreas Hallgren2010-03-14