Capricorn One (1977)

I fuskrymden kan ingen höra dig...

- A funny thing happened on the way to Mars...
Jag tror att jag någon gång i mitt liv refererat till den här rullen som min favorit i science fiction-facket, vilket kan ha ett samband med att den troligen visades på SVT (det vill säga dåvarande TV1 eller TV2) som en del av en scifi-satsning i slutet av 1980-talet. Nu har den väl sina synliga skavanker som hindrar den från verklig oberörbar storhetsstatus, och egentligen hör den hemma i en annan tradition eller subgenre; den amerikanska konspirationsthrillern med sin guldålder under 1970-talet. Men sådana filmer gillar jag ju nästan per definition, och det här är verkligen inte det värsta i sitt slag. Trovärdigheten tunnas ut efterhand, men filmen fortsätter vara oavbrutet underhållande ända in i de sista sekunderna.

”Capricorn One” öppnar i en kvasidokumentär, nästan vetenskapligt nitisk anda mitt i förberedelserna för den första bemannade rymdexpeditionen till planeten Mars. Detaljer om de tre astronauternas frukost återges av en solemn speakerröst som verkar härröra från en nyhetssändning medan grabbarna tar plats i kapseln och de sista säkerhetskontrollerna genomförs innan nedräkningen tar vid. Några politiska höjdare (och rivaler) intar sina positioner på publikläktaren och ett visst käbbel om tillgången på kikare skvallrar om vilka personlighetstyper det handlar om. Men medan de väntar på den historiska uppskjutningen händer saker bakom kulisserna. Rymdresenärerna med sina åratal av preparationer bakom sig, uppmanas hastigt att lämna skeppet och fraktas till hemlig ort ute i öknen. Tåget har gått - utan dem.

Nu uppenbarar sig deras mentor, visionären Dr Kelloway (Hal Holbrook) och förklarar varför det inte fanns några alternativ till den här nödlösningen. Systemen ombord är tyvärr inte säkra nog för att skicka iväg levande individer ända till den röda outforskade planeten, men rymdprogrammet har inte råd med uppenbara misslyckanden eller ens tillfälliga farthinder vid det här stadiet. För mycket står på spel och drömmen måste hållas vid liv inför den amerikanska folket som har alldeles för många andra problem att grubbla över. Någon måste bidra med nationell inspiration, kosta vad det kosta vill. För ändamålet har en studio med mars-liknande miljö byggts upp på den övergivna militärbasen och därifrån arrangeras illusionen av en lyckad landning och därefter regelbundna rapporter från de tre astronauterna. Dessa är inte alls förtjusta i tanken från början, men får, som det heter ibland, 'ett erbjudande de inte kan motstå'. Tveksamheterna till trots spelar de sina roller under den tid de förväntas vistas vid den yttersta fronten. Men komplikationerna är naturligtvis inte över i och med det...

På jorden finns dock de som anar oråd, bland annat en av teknikerna i det välbefolkade kontrollrummet som vidarebefordrar sina vaga misstankar om studsande signaler till polaren Caulfield, en journalist med svårigheter att verkligen få hållbara avslöjanden ur händerna, inte minst därför att han enligt egen utsago har en 'livlig fantasi'. Inte en idealisk budbärare när det bränner till, med andra ord. Han spelas av Elliott Gould som däremot är idealisk för den rollen, och är den mest utvecklade karaktären i filmen, definitivt inte utan fläck och skrynka men med instinkter som den här gången leder honom på rätt spår - och rakt in i ett getingbo. Hans eskapader i kombination med händelseutvecklingen i rymden ger filmen efterhand ett garanterat underhållningsvärde, även om stora delar av den inledande tonvikten på trovärdighet alltså lämnas åt sitt öde för ett mer renodlat äventyrsdrama med flygjakter, ökenvandring och personer som bara försvinner under mystiska omständigheter. OK, mycket av det här kan faktiskt inträffa men det berättas särskilt under den sista halvtimmen med uppenbar skrönelusta. Och det är inte trist en sekund, hävdar jag. Men det kan givetvis vara en generationsfråga.

Trion i rymden, ursäkta, i studion skildras som tämligen stoiska och hederliga män satta i en omöjlig sits, vana att lösa problem men ställda inför ett de aldrig kunnat förutse. Tyngda av moraliska dilemman och med ökande medvetenhet om sitt eget utsatta läge mitt i ett större maskineri tvingas de fatta drastiska beslut och lita helt till sig själva och hoppas på både tur och omgivningens förståelse. Om de överlever. Waterston gör den galghumoristiske lustigkurren i sammanhanget, Simpson (ja, denne O.J.), har få repliker, medan Brolin är ledartypen och den som mest tydligt våndas över uppdragets radikala vändning. Brenda Vaccaro gör för övrigt en fin insats som Brolins fru, med en karakteristiskt hes röst, förmåga att improvisera under press - och svara på märkliga frågor från en besökande journalist med oklar egen agenda. Holbrook är härligt infernalisk som skrupelfri rymdprogramsledare med patriarkalisk profil och en avundsvärd skicklighet i konsten att övertyga andra både om det han kanske tror vara absolut nödvändigt för nationens bästa, och om det han bevisligen vet inte är sant. Han har ju en del erfarenhet av thrillerparanoia, som i ”Alla presidentens män” och ”Firman”. Barbara Bosson, senare känd som före detta fru Furillo i ”Hill Street Blues”, medverkar för övrigt i en scen som förstärker reporter Caulfields egna konspirationsteorier och följs av en tjurrusande körning genom stan.

Regissör Hyams har hållit sig igång länge i Hollywood-maskineriet, men hans repertoar är inte precis oomstritt succéartad hela vägen. Han har arbetat med Arnold Schwarzenegger i ”End of Days”, med Jean-Claude van Damme i ”Sudden Death” och Roy Scheider i ”2010”. Det sistnämnda är alltså året då vi skulle få kontakt med yttre rymden på allvar , men hur blir det med det egentligen? Som av en händelse är en ny film med titeln ”Capricorn One” annonserad under 2010, men har den med originalet att göra och i vilken grad?

Det är knappast en högoddsare att spekulera i filmens avstamp i de existerande konspirationsteorierna om den första månlandningen (eller ”månlandningen” som skeptikerna gärna kallar den, antar jag). Var de vitskrudade patriotiska pionjärerna Armstrong och Aldrin verkligen där, på en främmande himlakropp? Jag har aldrig engagerat mig i den debatten och är inte överdrivet angelägen att ifrågasätta autenticiteten i den officiella versionen, men framhåller gärna förtjänsterna med ”Capricorn One” som film. Enligt IMDb tillfrågades NASA om experthjälp inför inspelningen, men de avböjde erbjudandet av någon anledning. Troligen var det mer attraktivt för dem att stötta senare projekt som ”Armageddon”...

© Johan Lindahl
2010-03-04

Originaltitel: Capricorn One
USA/Storbritannien, 1977
Regi: Peter Hyams
Med: Elliott Gould, James Brolin, Sam Waterston, O. J. Simpson, Brenda Vaccaro, Hal Holbrook, Karen Black, Telly Savalas, Robert Walden

Genre: Sci-fi, Thriller
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök