Günter Wallraff: Black on White (2009)
It does matter if you're black or white
Det är, vilket jag troligen inte är ensam om att inleda min recension med att konstatera, inte alla journalister som gett namn åt ett arbetssätt. Att wallraffa är, i alla fall i svensk vokabulär, att iklä sig en roll under en längre tid för att verkligen kunna se och skildra en situation som man annars bara hade kunnat betrakta utifrån eller i andra hand. Och nu har drygt pensionsgamla Günter Wallraff wallraffat igen, den här gången som somalier på resa genom Tyskland med kamera i knapphålet, flankerad av smygfilmande kollegor med 'rätt hudfärg' som kan fånga fler vinklar och mindre inlindade kommentarer.
Han nöjde sig med peruk och smink, berättar han efter festivalvisningen, eftersom hans läkare avrådde från de piller som kunde gjort pigmentförändringen mer övertygande. Inte bra för levern, tydligen. Just den invändningen hade nog stått sig slätt mot många av de personer han (eller 'Kwami') möter i filmen, där den ofta återkommande kombinationen öl och idioti nästan kan få en att överväga ett vitt år, no pun intended.
Men långt ifrån alla behöver några glas under bältet för att uppvisa en totalt reflektionslös rasism som får det att knyta sig i magen, märker vi gång på gång under den välvillige, ganska lågmälde mannens färd genom förbundsrepubliken. Han undviker storstäderna och tillryggalägger ganska många mil i forna östtyskland, så det är upplagt för ett nedslående test bland små sinnen. Får man gå med på pensionärspromenaderna i villaområdet, skaffa jaktlicens eller känna på en guldklocka om man ser alldeles utländsk ut? Kan man skaffa medlemsskap i en kennelklubb eller långtidsplats för husbilen på en camping om man ser ut som han gör?
"Nej" är ofta svaret. Inte om man är utlänning "på det sättet". Det raka nekandet är dock inte den vanligaste reaktionen. Spontant försöker folk 'skrämma bort honom' med uppblåsta prisangivelser eller ett konstigt undanglidande, passiv-aggressivt beteende. Folk behandlar honom ofta som om han var dum i huvudet, och bevisar därmed samma sak om sig själva. En del beter sig avvisande för att skydda honom – så verkar de i alla fall själva se på det. "De andra skulle inte acceptera honom".
Undantagen är få men behövliga. Utom i ett fall, där den vänliga behandlingen så uppenbart beror på att han verkar tät. Ofta är det medelålders eller äldre som uppvisar en mer 'harmlös' rasism, medans de yngre kan vara rent hotfulla. Mötena före och efter en match mellan Dresden och Cottbus är riktigt obehagliga och man förstår hans kommentar senare i filmen om hur han aldrig känt sig så välvilligt inställd till polisen. Och ändå har vi strax innan sett hur en annan polis blundar för verkligheten runt honom.
Filmen är deprimerande både i hur folk beter sig mot främlingar och i hur de roar sig. Musiken och den degiga mentaliteten är verkligen grädden på dysterhetsmoset. Saltet på grädden, eller vad man nu ska kalla det, är vad tillvägagångssättet resulterar i för filmupplevelse. Även om du inte hade några problem med "Blair Witch Project" kan du nog drabbas av sjösjuka ibland och bildkvaliteten är verkligen som gjord för liten TV, vänligt uttryckt.
Det är inte en totaldiagnos av Tyskland, eller ens nödvändigtvis en film specifikt om Tyskland – det är en serie nedslag som ger ett övergripande intryck av hur det faktiskt är. Framförallt är det, skulle jag påstå, en nyttig tankeställare för den som till äventyrs tror att lite tanklös vardagsrasism inte är något problem. Här får man genom Wallraffs ögon och kamera en känsla för hur det är på andra sidan. Och den känslan behöver nog inte gruppdiskuteras och förklaras för att ha en effekt.
© Anders Lindahl
2010-02-01
Originaltitel: Günter Wallraff: Schwarz auf Weiss
Tyskland, 2009
Regi: Susanne Jäger Pagonis Pagonakis
Med: Günther Wallraff
Genre: Dokumentär
Teman: GIFF2010
Ingår i följande teman
