Round da Way (2009)
Roligt för stunden. Väldigt roligt, faktiskt!
En av regissörerna avslutar påannonseringen inför festivalvisningen med en förhoppning om att vi ska skratta, det är nämligen en komedi. Och om det tillåts man inte sväva i ovisshet särskilt länge. Att Vincent Cassell gör en av rösterna och det hela utspelar sig i Paris notoriskt problematiska förstäder ('banlieues' kan man säga om man vill verka kunnig) kanske får en att tänka på "Medan vi faller", men likheterna tar slut där. Totalt.
Miljön är alltså något i stil med staternas 'the projects' eller våra miljonprojekt och arbetslöshet och småkriminalitet vanliga inslag i vardagen. Det är mycket attityd och snack och ganska lite verkstad, både vad gäller ens erövringar och ens musikkarriär. Vi följer ett gäng unga vuxna losers under en händelserik vecka, och fokus ligger på polarna Tony och José som får sin tilltänkta semester förstörd när de köper fel flygbiljetter och måste tillbringa sommaren hemma. Tony försöker skaffa snabba cash med lite knarksmuggling och ger sig dumt nog i lag med den livsfarlige Zoran, medans José sejfar och ansvarsfullt ska passa en fin villa och bygga en "norsk bastu" åt en domare. Tror han, ja... Deras ännu mer loseraktiga 'grannar' har biljetter men inte vettet att bete sig ordentligt på flygplatsen och blir även de kvar i stan, där de gömmer sig och försöker fejka imponerande MMS för att inte bli utskrattade efter sin stöddiga sorti från kvarteret.
En lysten polisaspirantska, en driftig lurendrejare med samhällstjänst, en porregissör och hans 'stall' och en ganska relaxad rikemansdotter hör till galleriet av typer som krockar, möts och ibland förälskar sig. Eller försöker göra slut.
Det är som om Josef Fares hade försett sig på "Ren & Stimpy", "Happy Tree Friends" och "Fritz the Cat" och beslutat göra animerad film i Frankrike. På ett bra sätt. Mimiken och utspelen är så extrema, humöret så brutalt men hjärtligt och oron för att inte vara PK så obefintlig att det bara är att stänga av hjärnan och ha kul. Animationen, en intensiv 2D/3D-stil full av färger och rörelser, är lika skickligt gjord som kaotisk. Och så har de humor. Det är högljutt, grabbigt och faktiskt roligt med stora doser våldsam slapstick. Roligast är kanske den arge och sexuellt frustrerade Zoran, som mellan raseriutbrotten går på speed dating eller försöker chatta till sig fysisk kärlek, men till slut hittar den där han minst anar det.
Den engelska textningen är också imponerande, måste sägas. Inte för att jag vet hur stora friheter de tagit sig, men det funkar utmärkt.
Det här är inte rätt film för att lära sig mer om bakgrunden till förstädernas problem och deras eventuella lösning men det svänger. Både när hiphop-texterna är typiska och ironiska, eller när de letar fram House of Pains gamla "Jump Around" och påminner en om vad som alltid funkar på festen.
FOTNOT
Innan långfilmen kom stiftade fransk TV-publik tydligen bekantskap med karaktärerna i korta små avsnitt.
© Anders Lindahl2010-01-31