Moon (2009)

En resa på månen

Det sägs att man kan resa för att finna sig själv. Ju längre resa man gör, desto större borde sannolikheten vara för det. Att resa till månen är en rätt lång resa. Men Sam Bell hade nog ändå inte trott han skulle finna sig själv. Inte på det viset.

"Moon" utspelar sig en bit in i framtiden. Till skillnad från andra aktuella skildringar är det ingen dystopi som visas, utan en värld där energiproblemen har löst genom att man skördar solenergi från månens yta och skickar ner den till jorden. Nu är det visserligen en reklamfilm för bolaget "Lunar" som inleder filmen och berättar detta för oss, men visst låter det bra. Något mindre skinande är väl livet för Sam Bell (Sam Rockwell) som under de senaste tre åren befunnit sig allena på månen för att kontrollera de gigantiska skördetröskorna. Eftersom kontakten med jorden trasslar kan han endast ta emot förinspelat material från bolaget och, långt viktigare, från sin fru och unga dotter och det blir onekligen en smula ensamt. Han har visserligen sällskap av roboten "GERTY", men nog gör Kevin Spaceys HAL-liknande röst denna robot aningen olycksbådade redan från start. Nåväl, Sam har bara några veckor kvar på sitt kontrakt och ska snart få återvända till jorden. En olycka sätter dock käppar i de planerade hjulen och när han vaknar upp på sjukstugebritsen är han, hmm, redan uppe och hoppar. Plötsligt finns det två Sam Bell på månbasen. Eremithallucinationer, hjärnskador eller vad sjutton är det som händer egentligen?

"Moon" är något så roligt som en retro-scifi i skönaste sjuttiotalsstil. Filmen både ser ut och känns som en arvtagare till bland andra Douglas Trumbulls "Silent Running" från 1972. Men det är ändå ingen pastisch vi ser. Vad den framför allt tar med sig från denna tidigare epok inom science fiction-genren är att framtidsfilmer även kan ha ett budskap. Förstör inte miljön, ät inte varandra, det finns ett liv efter trettio, smäll inga bomber, tack. "Moon" tar, likt "Blade Runner", upp frågan om vad det innebär att vara människa, till exempel att vi inte är programmerade, vilket Sam nummer två poängterar för roboten Gerty i en diskussion framåt slutet av filmen.

Filmen är snygg, enkel och rättfram och har en ypperlig speltid på runt nittio minuter. Duncan Jones, som gör långfilmsdebut och även har skrivit manus, låter inte filmen dra iväg varken tids- eller innehållsmässigt. Det är rätt skönt att se en film som inte komplicerar saker för komplikationens egen skull. "Moon" behöver inte heller spela smart, det är den redan.

En stor del i att filmen lyckas så bra som den gör ligger såklart på Sam Rockwells axlar. Han är i princip ensam skådespelare hela filmen igenom och spelar dessutom två versioner av samma karaktär så väl att man inte ofta tänker på att det är samma skådespelare som agerar mot sig själv. En imponerande insats.

"Moon" kan glatt rekommenderas, framför allt till personer som gillar äldre scifi-rullar som, redan nämnda, "Silent Running", "Logan's Run" (1976) , "The Andromeda Strain" (1971) och andra godingar. Ni kommer känna en riktigt hemma i "Moon". Fyra fulla månar blir det, och nästan en nymåne på det.



Fotnot:
Yes! Jag lyckades skriva hela recensionen utan att ta till någon lam vits om "The Man Who Fell To Earth" och hans son som nu åkt tillbaka till månen. Det är jag nöjd med...

© Andreas Hallgren
2010-02-09

Originaltitel: Moon
Storbritannien, 2009
Regi: Duncan Jones
Med: Sam Rockwell, Kevin Spacey, Dominique McElligott, Rosie Shaw m.fl.

Genre: Drama, Mystery, Sci-fi, Thriller
Hemmabio: 2010-02-24

Sök