The Great Debaters (2007)
Regelrätt retorikrulle
Genren 'retorikrullar', som det här är ett typexempel ifrån, är större än du tror. Särskilt som du kanske inte ens visste att det fanns en sådan genre förrän jag hittade på termen. Här huserar domstolsdramer i massor och politiska filmer, och spänningen ligger i hur man fajtas med ord.
Genren är inte så stark här i Sverige, delvis för att vi inte har samma domstolssystem men också för att vi saknar en universitetstradition av att med ordet som vapen tävla mot snillrika kontrahenter, något som bara är att beklaga. Inte minst för att detta är en del av förklaringen till varför våra politiska tal aldrig skickar rysningar längs ryggraden medan exempelvis Obamas diton kan få även ett utomstående att bli inspirerad. Ord är häftiga grejer, och hur de levereras kan vara både en konst och ett väldigt kraftfullt vapen. Det förstod redan de gamla grekerna och romarna.
Upprördshetsfilmerna har vi i viss mån, med "Ådalen 31" som skolexempel, men även när det gäller orättvisor att cinematiskt påminna om har USA en rikare (om det är rätt ord) historia att ösa ur. Det här är, för att väva ihop företalet, en väldigt amerikansk film...
Mitten av 30-talet. Depression. Boxaren James Braddock har nyligen besegrat Max Baer vilket 70 år senare skulle resultera i filmen "Cinderella Man". Rasismen florerar i södern och svarta män kan lynchas utan att lagen agerar, trots att "Negroes" i en tämligen liten seger ska skrivas med stort "N". Den viljestarke läraren Melvin Tolson (Washington) utser som vanligt sitt debattlag för Wiley College i Texas och den kvartett som väljs ut är lovande. Men att de ska gå obesegrade så länge och till slut bjudas in att svinga sina retoriska svärd mot snillena på Harvard kan nog ingen ana.
Tolson förklarar frankt att han väljer sitt lag för bästa balans, vilket ger utrymme för en problematisk men begåvad 'player', en tråkmåns, en ung prästson och något så radikalt som en tjej. Två av dem är ordinare och två är reserver. Du inser redan när du läser den här meningen att samtliga av dem kommer få tillfälle att tala inför publik. Så fungerar filmer, och så fungerar även verkligheten den här gången vilket bara är en av de faktorer som gör berättelsen så filmvänlig.
Sant är det alltså. Det 'viktigaste' i alla fall, vilket exkluderar mer än du kanske vill veta. Ironiskt nog brukar ju en historisk bakgrund i amerikansk film ofta tvinga fram en berättarlusta präglad av de allra mest traditionella metoderna, oftast mest märkbart i musiken. Det här är inget undantag. Manusförfattarna har valt bland de faktiska händelserna, hittat på några egna och placerat ut dem på exakt det sätt som man man som van filmtittare både förväntar sig och, ärligt talat, hoppas på ett avsteg ifrån. James Newton Howard ser till att det mesta får en mytisk, ibland nästan falsk klang, hur sant det än (oftast) är. Regisserande och skådespelande Denzel Washington och en skicklig kvartett av unga skådisar (med hjälp från sidlinjen av storheter som Forest Whitaker) motverkar detta med pur skicklighet så långt det går och ett stämningsfullt foto är ju aldrig fel. När man läser att Oprah är en medproducent är det lätt att föreställa sig hur hon brukat sin allmakt till att förvissa sig om att filmen är formstöpt, men sanningen ligger kanske mera i en krass studiovetskap om att det för den stora pöbeln fungerar allra bäst när det är precis just så här.
Historien är fascinerande och väl värd att berätta. Men varför måste de följa mallen så slaviskt? Man måste ändå ställa frågan, rent retoriskt.
Rent historiskt kan en del saker sticka i ögat men ändå stämma (Var verkligen Hitler en giltig retorisk referens redan då? Ja, helt osannolikt är det faktiskt inte.) medans en del rena påhitt kan gå en helt obemärkt förbi (slutdebatten är tydligen flyttad till Harvard av rent dramaturgiska skäl). Det finns faktiskt stoff för tusen fascinerande debatter om vad som är rätt och acceptabelt i den historiska filmgenren här. En del av dem pågår just nu på IMDB...
Retoriken, då? Ja, jag måste erkänna att jag är så geekig att jag såg fram emot lite mer raffinerade orddueller än så här. Hänvisningen till "Cinderella Man" var inte så lättsam som det kan tyckas för det finns klara drag av boxningsfilmen här, där tittaren ska tänka 'hur kan han komma på fötter efter den där uppercutten!?' och med glad häpnad se hjälten mitt i uträknandet ragla på fötter och utdela en verbal rallarsving som får opponentens tänder, eller i det här fallet fördomar och plattityder, att flyga över hela arenan. De här dusterna känns ibland väldigt enkla.
Men förmågan att fängsla har filmen på något vis ändå, mycket tack vare Denzels pondus. Och dess andra halva - den viktigaste vad slutintrycket anbelangar - är helt klart mer intressant än den första. Och slutargumentet vi hör i den sista debatten, det klingar kvar i den fullsatta lokalen. Inte nödvändigtvis fridsamt och ödmjukt, men starkt. Kanske rentav radikalt.
© Anders Lindahl
2009-11-29
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: The Great Debaters
USA, 2007
Regi: Denzel Washington
Med: Denzel Washington, Nate Parker, Jurnee Smollett, m.fl.
Genre: Drama, Historia
Hemmabio: 2009-12-02
