Antichrist (2009)
Oförglömlig på gott och ont
Skulle något kunna få en att glömma inledningsscenen på "Antichrist"? Ja, det skulle väl vara resten av filmen då...
Säga vad man vill om Lars von Trier, men han kan få en att reagera både känslomässigt och med nästan fysiskt förnimbar smärta på vad som visas så till den milda grad att man glömmer de bakgrundsprocesser i hjärnan som hela tiden i något slags självförsvar försöker överlista honom med tankar som "han försöker bara manipulera tittaren och skapa reaktion".
Kvinnor är i den mest uppenbara och därför troligen helt felaktiga tolkningen Antikrist. Alltså, typ, onda. Symbolen bredvid titeln lämnar inget tvivel om att detta är ett av många potentiella budskap och själva filmen kan lätt, om man så vill, ses som ett resultat av regissörens skenande kvinnofientlighet. Ett argument mot den tolkningen är å andra sidan den klassiska deckarinvändningen 'det låter lite för enkelt...' Om man så önskar kan man analysera filmen sönder och samman, kanske också i något slags självförsvar för att bli av med den där krampaktigt sammanbitna chock som den kan försätta tittaren i.
Det börjar med att ett litet barn dör i en sådan där meningslös olycka som får en senare scen där en räv säger 'kaos härskar' att kännas synnerligen betydelsebärande. Prologen är otroligt vackert gjord, vilket inte på minsta vis gör den mer uthärdlig. Det har den gemensamt med resten av filmen, även om färgskalan går från svartvitt till färg. Kanske bestämmer du redan så här långt i läsningen att du vill se en annan film (eller minns tillbaka, och önskar att du hade sett en annan film). Jag kan tänka mig många andra skäl, exempelvis en irrationell ovilja att bevittna könsstympning och annat anmärkningsvärt svårbevittnat våld och må allmänt uselt i en och en halv timme.
Men att avfärda "Antichrist" som effektsökeri är jag inte alls säker på att jag vill eller ens kan. Den är tillägnad Tarkovskij, vilket känns lite konstigt eftersom jag tänkte att det här är den film som jag verkligen skulle vilja höra Ingmar Bergmans tankar om, men kanske också den film som Trier inte kunde göra innan hans husgud hade lämnat det jordiska.
Terapeuten (Dafoe) övertygar hustrun (Gainsbourg) att spola ner pillren i toaletten och får henne istället att bearbeta sorgen på den plats som av någon anledning skrämmer henne mest; den märkligt ovälkomnande stugan Eden långt ute i skogen. 'Exponering' kallas visst den här sortens terapi, och det ser inledningsvis ut som en brutal uppgörelse med panikångest medans ett tema utkristalliserar sig om hur fadern nästan fegt flyr sin sorg in i 'arbetet' med att hela hustrun. Men det är bara första rätterna på det smörgåsbord av tolkningsmöjligheter som Trier erbjuder tittaren att mellan grimaserna av avsmak reflektera eller förarga sig över.
I Eden regnar ekollonen över taket, vilket inte bara skapar en skrämmande ljudeffekt utan också stoff för tungsinta funderingar om människans och hela naturens lott. Här springer rådjur med döda foster fortfarande fast vid kroppen och här känns just naturen lika ful och fel som den oftast känns, eller ska kännas, befriande och vacker. Här försvinner också alla spärrar och hemligheterna kan uppdagas, och det omskrivna våldet är inte allt som förfärar. Skor på fel fötter kan konstigt nog kännas ännu obehagligare än de saker som rimligen borde nagla fast sig på näthinnan mer envetet. Willem och Charlotte blottar sig modigt (om än med assist från stand-ins vid vissa tillfällen) och visar ett förtroende för demonregissören som känns mer motiverat här än i exempelvis Moodyssons "Ett hål i mitt hjärta". Av många anses ju förresten Trier ha sjösatt senare års tendens inom arthouse-filmen att visa 'saker' i en 'riktig' film som traditionellt anses höra porren till.
"Antichrist" är dock inte någon erotisk film utan en ren mara. Jag är glad att jag inte slösade bort det ordet på "Paranormal Activity", för då hade jag fått konsultera en väldigt rik thesaurus för att hitta en starkare synonym. När man påminns om Takashi Miikes "Audition" känns den japanska filmen hux flux inte särskilt jobbig alls i jämförelse. Och av undertecknad nyss sedda "Brüno" framstår plötsligt som något med minimal provokationspotential.
Är då filmen ondsint och kvinnofientlig? Slutscenen (bland annat) får mig att dra slutsatsen "nej", men kan säkert få andra att anlända till motsatt slutsats. Snittar ibland Trier tittaren med sin rakbladsvassa intelligens utan 'giltig anledning'? Säkert. Är "Antichrist" ändå en meningsfull mara? Jag... tror det. Den är i alla fall oförglömlig. På gott och ont.
VIDARESTUDIER
En coolare recensent än jag hade sedan låtit påskina att han eller hon lurade på en massa spännande hemvävda teorier som skulle förklara filmen, men att de inte lät sig sammanfattas i recensionsform. Jag kan bara erbjuda min egen beskrivning av hur jobbig filmen är att uppleva, och vill som cerebralt komplement istället rekommendera IMDB-tråden "Antichrist explained: Munchausen Syndrome by Proxy". Jupp, det finns en massa idioter i forumen som fastnar i sin upprördhet över att man ser könsorgan i filmen, och så finns det folk som verkligen sätter filmer i ett annat ljus och får andra kloka människor att vidga diskussionen istället för att köra den i botten. Här har vi ett bra exempel.
En annan lämplig startpunkt för evighetslånga diskussioner kan kanske vara Nietzsches bok "Antikrist", den sista han skrev innan han helt försjönk i vansinne. Här levereras många hårda fördömanden och avfärdanden av kristenhet och inte minst koncept som "medlidande", som får det svaga att oförtjänt överleva. Helt tokigt är det väl inte att se en parallell mellan den grymma naturen i filmen "Antikrist" och delar av Nietszches filosofi? Eller så är det helt tokigt, men att föra resonemanget på tal under en filosofilektion eller rödvinsdiskussion kan säkert imponera lite. Den bjussar jag på!
© Anders Lindahl
2009-11-21
Originaltitel: Antichrist
Danmark / Sverige / Tyskland / Frankrike / Italien / Polen, 2009
Regi: Lars von Trier
Med: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg
Genre: Drama, Mystery, Religion/filosofi, Sex, Skräck
Svensk biopremiär: 2009-06-05
Hemmabio: 2009-11-18
