Hopplös och hatad av alla (2008)

Metafakta som farsartad fiktion

När Toby Young skrev en bok om sina bedrifter (eller vad de nu borde kallas) under en hektisk period i Condé Nast-skrapan på Manhattan, såg han väl knappast framför sig att det några år senare skulle resultera i en film. Men det gjorde det, en som bitvis påminner om ”Djävulen bär Prada”. Kopplingarna är många, inte minst för att skrönorna underförstått behandlar samma mäktiga mediekoncern i New York. Men även för att de skildrar uppkomlingars väg mot...ja, helst uppåt, i en hierarki där de inte lärt sig spelreglerna och där det är lätt att förlora sin själ. Skarpslipad satir, det var väl tanken i båda fallen, anar jag. Ingen av filmerna lyckas riktigt gå i land med det, men jag har ganska roligt åt filmversionen av ”Hopplös och hatad...”. Särskilt, nödgas jag medge, åt de minst smakfulla och lagom lågtstående farsinslagen.

I den dokumentära boken växlar Toby Young mellan självutlämnande beskrivningar av sina misslyckade erövringar i det personliga livet och lika misslyckade försök att överleva redaktionsmiljön på en av världens glassigaste tidskrifter, Vanity Fair, som i sin tur tillhör samma fabulösa familj som Vogue och en del annat i den exklusivare delen av medievärlden sådan världen känner den. Från att vara en uppkäftig brittisk murvel med en ekonomiskt knappt lönsam kulturtidskrift i bagaget, hamnar han via vägar han inte riktigt förstår själv i Det Stora Äpplet och en miljö där skriftställarna och fixstjärnorna lever i symbios och förväntas göda varandra. Tobys grava problem att ställa om kompassen ger honom inte många nya vänner, men däremot stoff för såväl pinsamma anekdoter som snitsiga sociologiska analyser av en överklass som uppfunnit sig själv. Framförallt minns jag hans kommentarer kring den påstådda meritokratin i USA. Eftersom ingen föds till titlar eller underklass borde det ju vara helt upp till individen om man når toppen eller inte? Det är i vilket fall den självbild som genomsyrar människorna i smeten där - och påverkar deras attityder till ”förlorarna”. I ett engelskt kontext är man mer medveten om det förrädiska i det synsättet, tycker Toby som är en duktig stilist med en del oförmåga att rensa i materialet ibland, men... rekommenderad lektyr är det!

Filmen. Ja, den rekommenderas framförallt till dem som inte orkar läsa boken. Och till dem som läst den och inte kan låta bli att ta reda på vad den skulle kunna bli som film. Så här blev det. Lättviktigare, fiktionaliserat (för att inte stöta sig med för många makthavare i branschen?) och givetvis med flera avsteg från verkligheten som Young återgav den. Nu heter han Sidney Young (spelad av Simon ”Hot Fuzz” Pegg) och får oväntat provanställning på Sharps Magazine, styrd av en chefredaktör (Jeff Bridges) som själv gått från respektlös reporterslyngel till en ansvarsfull position han inte gärna vill äventyra. Men något av sitt gamla jag ser han kanske i Sidney, som slussas in av en avdelningsredaktör (Kirsten Dunst) med egna romanskrivarambitioner och i början en begripligt avog inställning till det bångstyriga brittiska nyförvärvet. In i bilden kommer även en slug och opportunistisk mellanchef (Danny Huston), en ung tippad blivande megastjärna (Megan Fox), en inflytelserik agent (Gillian Anderson) samt en uppsättning assistenter, knähundar, transvestiter, självupptagna stjärnor och de som vill sola sig i glansen kring dessa... Med mera.

Räcker det? En bit. Den sedelärande berättelsen blir mer hollywoodiserad i stället för det stadiga kaos-navigerandet som originalets Young sysslar med i boken; den ständigt onda - men underhållande - cirkeln ersatt med en mer lättföljd, slimmad och inte lika spännande men som sagt ganska roande korsning av romantik och rammel i backen, med en sensmoral som kan förutses tämligen tidigt. Pegg nyanserar sin utagerande Gossen Ruda efterhand och klarar det faktiskt ganska elegant även där intrigen är ihålig. Kirsten Dunst känns igen, som i 'följer mallen', från det hon gjort i ”Spider-Man”, ”Wimbledon”och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” med vissa gradskillnader. Tjejen i huset bredvid som är målmedveten och framgångsrik, men även i grunden tvivlande på sin egen förmåga. Huston är också riktigt övertygande i sin dumdryga roll - vilket i sin tur är något han sysslat med förr. Överlag - skådespeleriet är knappast problemet. Snarare ett alltför tunt manus med begränsad spännvidd som hindrar att filmen verkligen lyfter till de höjder det varit fullt möjligt att uppnå med boken som bas. Men alla filmer där hundar råkar illa ut under freak-accidenterade former får automatiskt en stjärna i min lilla röda.

© Johan Lindahl
2009-11-28

---

DVD / Blu-ray

Sandrew/Metronome erbjuder som extramaterial bland annat en Gag Reel med en serie scener som fick tas om...ni vet. För många av den varan, om ni frågar mig. Roligare är väl den förlängda versionen av en tidig scen där Thandie Newton spelar sig själv och tjafsar med huvudpersonen som kraschat ett party med hjälp av en liten gris. Annars är avsnittet med kasserade sekvenser inte heller så upphetsande.

---

Originaltitel: How to Lose Friends & Alienate People
Storbritannien, 2008
Regi: Robert B. Weide
Med: Simon Pegg, Kirsten Dunst, Megan Fox, Jeff Bridges, Danny Huston, Max Minghella, Miriam Margolyes, Gillian Anderson

Genre: Komedi
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök