Zombieland (2009)
"Time to nut up or shut up!"
Bra titel! Men det hade ju "Land of the Dead" också...
Ja, när Romero själv inte riktigt kan hålla "sin" genre vid liv (eller vid levande död) får man förlita sig på fansen av den filmskola han närmast egenhändigt skapat (med uppbackning från bland annat italienskt håll).
Det är inte konstigt att scenariet lockar till sig filmare, alltifrån klåpare till mästare. I en värld där levande döda strövar omkring och utgör lika lovligt byte som farliga fiender finns plats för skön efter-katastrofen-spänning, satir, humor och egentligen allt som kan göra en film intressant. "Dawn of the Dead", originalet alltså, är fortfarande det perfekta exemplet. "Shaun of the Dead" är ett utmärkt exempel på när humorn får ta större plats utan att det bara blir trams av alltihop. Är "Zombieland", som ryktet utlovat, ett till?
Ja, det kan jag nog hålla med om. Och inte bara för att de spelar Metallicas gamla klassiker "For Whom the Bell Tolls" till de nästan vackra slomo-scenerna i förtexterna.
Ordet "zombies", som jag i recensionen kommer anamma av bland annat det skälet att filmens titel gör sammalunda, är kanske inte helt korrekt. De här raglande men överraskande snabba varelserna är inte levande döda utan snarare det aggressiva resultatet av någon slags fortsättning på galna kosjukan. Om jag fattade rätt. Men att skjuta dem i huvudet är fortfarande det rätta tillvägagångssättet. Gärna en extra gång. "The Double Tap"...
Woody Harrelson är sig ganska precis lik, vilket passar ganska så perfekt i en sådan här film. Han levererar oneliners som verkar skrivna för honom i sin omisskännliga sydstatsdialekt och dödar zombies som om hans karaktär vore född till det. Och ansvarar för en löpande produktplacering som torde ha finansierat halva filmen.
"Columbus" (Jesse Eisenberg) är dock huvudhuvudpersonen och presenterar sig och sina regler för överlevnad innan vi stiftar bekantskap med någon annan. Han hade inte så mycket till socialt liv förut heller, så att inte lita på någon och att aldrig spela hjälte för någon annans skull kommer ganska naturligt för honom. Åtminstone tills han träffar på Woody och sedermera två lurendrejiga systrar.
Grälande samarbeten, stressade flykter undan rusande horder, ammunitionen som aldrig riktigt verkar vara tillräcklig hur mycket man än stoppat på sig, provianteringen i övergivna affärer där man ändå måste se sig för... Vi känner inte bara igen de mer seriösa företrädarna i genren, utan även andra lättsamma hyllningar. De grafiska stilgreppen har lånats från andra håll, samtidigt som westerngenren hela tiden gör sig påmind. Kort sagt känns allting bekant. Men när det är såhär underhållande och charmigt kan man visa överseende och roas rätt så regalt ändå. Inte minst när två rädda människor på ett zombieöversvämmat nöjesfält springer bort till vad som på Liseberg kallas för "Uppskjutet", eller när vi får veta vem som äger Hollywood-huset med bokstäverna "BM" på grinden.
Det är inte Bob Marley...
© Anders Lindahl2009-11-02