Upp (2009)
Note to self: hitta på en bättre rubrik än "se upp!"
När "Bilar" kom trodde jag att guldåldern var över för Pixar, som hädanefter skulle nöja sig med att göra väldigt snygga och 'bara bra' filmer. "Upp" är det tredje motbeviset mot den farhågan i rak följd och det är bara att glädjas. Konkurrenterna försöker tappert, och ger oss en massa skön 3D-animerad film att roas av, men Pixar äger.
Så rörd av en animerad film som av inledningen på "Upp" har jag faktiskt inte blivit sedan slutet av "Eldflugornas grav". På några effektiva men aldrig stressade minuter presenteras ballongförsäljaren Carl Fredricksen från barndom till ålderdom, och hustrun Ellie från barndom till ett porträtt på väggen och en närvaro i hans tankar. Några barn blev det aldrig, förklarar några sekunders ordlöst berättande som går rakt in i hjärtat. Det var äventyrsdrömmarna som förde dem samman och även som änkeman med knakande leder drömmer han om Sydamerika, allra helst de märkliga klippor som för länge sedan hans barndomshjälte Charles Muntz upptäckte och sedan återvände till för att aldrig synas igen. Att vi ska få återse Muntz, betydligt äldre än i journalfilmerna, kan knappast klassas som en spoiler.
Inledningen på "Upp" kunde vara rakt ur verkligheten, målad i Pixarfärger och -former med en huvudperson inte olik den schackspelande gamlingen i kortfilmen "Geri's Game". Det är en rörande påminnelse om att drömmar aldrig dör. Carl är på ålderns ensamma höst hyfsat tjurig, men ryktet om hans butterhet är något överdrivet tyckte jag själv när jag fick stifta bekantskap med honom efter all (välförtjänt) hajp. Det är ingen misantropisk scrooge, utan mest en gubbe som vill vara i fred. Det ganska harmlösa blodvitet som gör att han plötsligt sitter löst i sitt älskade hus verkar chocka honom lika mycket som offret.
Fortsättningen är filmmagi av bästa Pixarmärke som kräver lite 'suspension of disbelief'. Som tack för mödan får man några av de vackraste bilder en renderbay räknat ut, som när ett flickrum målas i regnbågens alla färger av en omöjlig, förbipasserande farkost. Det bär förstås sent om sider i livet av söderut för Carl, som så dags inte har så myckat annat välja på än att ta en stor chans. Att han ska få en medpassagerare i sitt fantastiska flygetyg ingår inte i planen, men lille Russells närvaro är inte bara en eftergift för barnen utan en självklar del av historien. Utan den knubbige pojkscouten (eller något i den vägen) hade inte resan gått något vidare, och filmen inte fått samma hjärta.
Det anmärkningsvärda med fortsättningen, sedvanligt makalös animation åsido, är hur den lyckas hoppa mellan allvarligt allvar och "Incredibles"-vrickad humor på ett sätt som borde vara omöjligt. En stor, färggrann fågel och inte minst oerhört väldresserade hundar, som ändå i allra högsta grad är hundar och behöver särskilda halsband för att tala, ger Pixar-gänget möjlighet att vräka idéer och gags över tittaren medans det samtidigt pågår en ganska seriös historia om vilket pris det är värt att följa sin dröm eller besatthet till slutet.
Vilken Pixar-film vore sedan komplett utan en galen berg-o-dalbane-final? Visst följer de sina regler, men vem hade velat ha det på något annat vis? När eftertexterna bläddrar förbi så har man sett en film om vilken det är svårt att säga att den känns helt unik, men om vilken man har lika svårt att fälla ett ont ord. Omdömet är självklart "se upp"!
© Anders Lindahl2010-02-15
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Mer Pixar-briljans finns redan på skiva ett i dubbeldisk-BD-utgåvan, i form av kortfilmen "Partly Cloudy" och en kortis som nästan kunde ha varit en bortklippt scen ur långfilmen. Här finns också en liten making-of, där det bland annat framgår exakt hur långsmalt huvud Pete Docter har, och ett sånt där "BD-infospår".
Det finns en skiva till med extramaterial, kan ju vara värt att nämna.
Hur bra bilden är? Hur bra tror du?