Last Chance Harvey (2008)

Moloken musiker möter sin match

Icke-konversationer, innehållslösa utbyten av säkra fraser som inte leder vidare till något av direkt substans. Pinsamma pauser och allmän ovilja att vara precis där man är just i det ögonblick som är, och tala med just den man talar med om just det man talar om. Sådant är det mycket av i början av ”Last Chance Harvey”. Nästan som om filmen verkligen vill understryka hur mycket av allt vi interagerar om som inte har något bestående värde (och om hur många ogenerat ytliga individer som vandrar ibland oss med huvudet högt i tron att de är verkliga vinnare i livets monopol?). Aningen irriterande tydligt, faktiskt. Men det är väl en poäng, som ska leda fram till det egentliga ärendet; att andra mer meningsfulla kontakter kan knytas när som helst, var som helst och lite hur som helst när du minst anar det. Vanligt filmiskt uppslag det där - och användbart. Kärlek vid första ögonkastet slår väl aldrig fel?

Men riktigt så enkelt är det inte här. Allt är lite lagom komplicerat i en kortklippt romantisk historia som klockar in på nästan exakt en och en halv timme och hinner säga ganska mycket under den tiden, trots eller tack vare de mindre lyckade exemplen på samtal människor emellan och utan att därmed säga det särskilt högt. Det är inte de stora vida gesternas och åtbördernas romcom. Det är de tilltufsade vi-som-kanske-passerat-krönet-både-professionellt-och-personligt-individernas stund i solen.

Harvey (Dustin Hoffman) komponerar reklamjinglar men anar att karriären kan vara på väg att krascha...eller snarare sluta i en sista suckande vindpust medan andra yngre krafter tar över. Han får förresten hjälp att tyda tecknen av sin chef som förklarar att ”det här är sista chansen” samtidigt som han antyder att Harvey borde passa på att njuta mer av det bröllop han ska bevista helgen före en viktig presentation för en stor och viktig reklamkund. Kompositören själv är splittrad när han flyger över Atlanten till London där hans dotter valt att gifta sig med sin likaledes amerikanske fästman. Att Harvey och hustrun är skilda sedan uppenbart ganska lång tid och att han känner sig skönjbart utmanövrerad och marginaliserad i sällskapet gör inte sakernas tillstånd så mycket underbarare.

Ex-fruns nuvarande make är en stadigare klippa att luta sig mot även för resten av storfamiljen, framgår det. Så mycket att Harveys dotter väljer styvfarsan som överlämnare vid altaret - ja, ni vet den där traditionen som förmodligen är betydligt vanligare i USA än i bleka Norden. Saker fortsätter se allt mindre muntra ut för den redan i grunden molokne musikern som inte riktigt verkar tillfredsställd med något i sitt liv. Helgen utvecklar sig till en manifestation av hans misslyckande på alla fronter. Kryddan på moset (som avslöjas redan på DVD-omslaget) är att han avpolletteras av arbetsgivaren per telefon, på väg att kasta sig på ett flyg hem som han...missar.

Då har vi parallellt följt Kates (Emma Thompson) eskapader i sitt halvtrista värv på flygplatsen (där hon i sin tur avpolletteras av Harvey när hon försöker genomföra en enkät, i deras första korta möte), i relationen till vänner som försöker fixa en date till henne, och inte minst till den surmulna modern som också misstänker sin nya polska granne för att vara en seriemördare. Ingen högoddsare att Kate & Harvey, de två överblivna brända barnen i medelåldern eller över, kommer att sammanstråla i en bar på flygplatsen och lite motvilligt inleda en - konversation! Med allt mer meningsfullt innehåll! Vad månde bliva? Ja, där ska väl inte mer torgföras om själva händelseutvecklingen. Något avgörande har givetvis inträffat, ett nytt ljus har siktats på himlavalvet, som dock alltjämt har en ganska grå nyans i fonden. Här susar inte syskonsjälarna iväg mot oanade sensationella höjder av lustar och laster bortom all självkontroll. Alla hämningar släpper inte i en handvändning. Här krävs lite hårt arbete, eftertanke och val att göra. Men något har hänt.

”Last Chance Harvey” håller genomgående ett återhållet tempo och en nedtonad, nästan ursäktande grundton med långa vandringar i London, putslustiga scener från en fest där rädslan för en social katastrof hänger i luften samtidigt som alla anstränger sig att göra ett gott och behärskat intryck, en aning mer uppjagade situationer där Harvey förgäves ska ta sig ur knipor av praktisk natur - som att hinna med ett flyg efter en trafikstockning - och så vidare... Det mest minnesvärda som händer, händer mellan Hoffman och Thompson. Inte helt oväntat, men det finns väl brister i hur regissören hushåller med birollsinnehavare som Kathy Baker, James Brolin och inte minst Richard Schiff (gruffige Toby i ”Vita huset”). De fyller alla högst symboliska funktioner utan något riktigt ”kött” att arbeta med. Då finns det mer energi och fler undertoner värda att lägga märke till i Harveys överläggningar med den dotter han medger sig inte ha varit någon föredömlig fadersgestalt för när han hade chansen. Och nu är den borta - eller? Ska han hugga tag i sina sista halmstrån för att rätta till det som är möjligt? Däri ligger spänningsmomentet i en mogen film som inte briljerar med chockerande oväntade lösningar men arbetar fram en tilltalande trovärdighet längs vägen, framförallt med hjälp av sina två starkt lysande centralgestalter. Sätt en kamera på dem - och nästan naturligt liv uppstår under artificiella omständigheter.

© Johan Lindahl
2009-10-23

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: Last Chance Harvey
USA, 2008
Regi: Joel Hopkins
Med: Dustin Hoffman, Emma Thompson, Eileen Atkins, Kathy Baker, Liane Balaban, James Brolin, Richard Schiff

Genre: Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2009-06-05
Hemmabio: 2009-10-07

Sök