The Brothers Bloom (2008)

The Prestige Lite

Bröderna Bloom, storebrorsan Stephen (Mark Ruffalo) och lillebrorsan Bloom (Adrien Brody), är bedragare. De startade sin karriär redan som föräldralösa grabbar och har fortsatt i samma anda. Stephen är manusförfattaren som skriver varje ny 'con' som om den vore ett litterärt mästerverk. Bloom (ja, han heter deras efternamn!) är den ständige huvudrollsinnehavaren, som dystert längtar efter att uppleva något verkligt. När något eventuellt verkligt och vackert visar sig mitt i det 'sista' bedrägeriet som han motvilligt ställer upp på kan han inte låta bli att undra ifall även detta är bluff. Brorsan har ju sin teori om att det bästa lurendrejeriet är ett där alla får vad de vill ha - kanske är den potentiella kärleken bara en del av ett stort påhitt?

Föremålet för hans oundvikliga förälskelse är den 33-åriga arvtagaren till en Hearst-liknande magnat. Hon använder sin tid till att lära sig saker, som att jonglera med motorsågar och göra hemmagjorda kameror. Penelope (Weisz) kan verka lite borta (och hennes bilkörning lämnar mycket att önska) men hon sitter också på potentiellt problematiska kunskaper. Stephens faibless för intellektuella påskägg mitt i bluffen håller tidigt på att orsaka haveri när det visar sig att hon läst den gamla roman som han lånat diverse namn ifrån. Samtidigt har hon en ganska vag relation till vad som är normalt, efter en isolerad barn- och ungdom (förklaringen är utomordentligt festlig), och har kanske svårare att genomskåda människor.

En romantisk blåsningskomedi med inslag av drama om två väldigt olika bröder, berättad med stora doser Wes Anderson-torr humor, blir det av det hela. Och det måste väl sägas att det inte klickar totalt för min del. Dels ser man förstås hela filmen genom en slöja av distans skapad av vetskapen om att allt är ämnat att inte bara underhålla och engagera utan även lura oss, och när man lyckats förutse några finter istället för att bry sig om huvudpersonerna så är två slag halvt förlorade på samma gång. Delvis är det också några scener som inte bara känns lite skruvade utan rent tramsiga, som om de filmats på ett infall efter några glas rött. På andra sidan rummet står ett par scener och skruvar besvärat på sig eftersom de märkt att de är de enda riktigt allvarliga som kommit till festen. Brody och Weisz är för skickliga för att detta ska sänka skeppet, men helhetsintrycket blir inte helt stabilt. Bäst är nog förresten Ruffalo, när jag tänker efter.

Manuset är smart konstruerat, där nästan allt är en omsorgsfullt utplacerad bit av bluffen. Och samtidigt krävs det väldigt mycket av en för att man faktiskt ska tro på den historia som Rian Johnson till slut visat sig berätta. Lost-Sawyer eller Oceans gäng hade nog gjort en stor lov runt just den här finten, mumlandes något om 'för många osäkra faktorer'. Johnson (som även skrivit manuset) är förresten ett namn som du inte behöver skämmas över att inte känna igen. "Brick" från 2005 är enda övriga långfilmen på hans regiresumé och jag kan inte minnas att jag ens hört talas om den.

Och ändå tycker jag om filmen. Den är lika svår att ogilla som sina skådisar. De sköna miljöerna (mycket Prag) och de sköna fordonsvalen gör resan behaglig även när man kisar skeptiskt på reseguiden och hans skrönor. Blandningen av allvar och lättsam eskapism kanske är inte helt genomarbetad, men helt tokfel känns den inte heller. Rinko Kikuchis "Bang Bang" är en väldigt charmig karaktär som jag glömt nämna. Och när jag tänker tillbaka på hur många gånger filmen lurade mig till ett muntert skratt så kan jag inte ge den mindre än godkänt.

© Anders Lindahl
2009-10-22

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Spoiler

Originaltitel: The Brothers Bloom
USA, 2008
Regi: Rian Johnson
Med: Rachel Weisz, Adrien Brody, Mark Ruffalo, Maximilian Schell, Robbie Coltrane, mfl

Genre: Komedi, Kriminalfilm, Romantik, Äventyr
Hemmabio: 2009-09-30

Sök