Jeepers Creepers (2001)
Varför har du så stora ögon och halvdant manus?
Nej, jag vill inte vara den. Jag vill inte den som säger "det är fånigt, jag trooor bara inte på det", den som föreläsande upprepar den gamla klyschan att det är "otäckare när man inte får se så mycket", för det är inte nödvändigtvis sant. Fast åtminstone vad gäller "Jeepers Creepers" blir jag så illa tvungen.
Det är fånigt. Man får se för mycket.
Fast det börjar inte så. Det börjar som skräckfilmer gärna får göra - och då menar jag skräckfilmer, inte polerade slasherrullar med glimten i ögat. Här, när ett grälande syskonpar åker bil på vischan och utan förvarning och anledning blir trakasserade av någon i ett rostigt bilmonster, känner jag ekon av filmer som verkligen skrämt mig. "Liftaren", Cravens "Ögon i natten", Spielbergs "Duellen" ... råa filmer där någon vill andra illa utan synbara skäl. "Motorsågsmassakern" är en annan given referens. Man får den härligt otäcka känslan av att man inte kan räkna med ett lyckligt slut.
Syskonen ser strax därefter något otäckt och konstigt som får dem att motvilligt vända om och undersöka, inte i första hand för att de är idioter utan för att de är människor. Givetvis får de ångra sig.
Det är början. Fortsättningen, där saker ska förklaras och invecklas, är helt och hållet beroende på en enda idé som jag inte lyckas köpa, hur gärna jag än skulle vilja. Jag skulle gärna sälla mig till den entusiastiska skara som hyllar filmen, och som gör det av samma skäl som jag gillar början. För musiken är rätt, karaktärerna och dialogen tillräckligt bra för att skapa engagemang, huvudrollsinnehavarna är duktiga. Det är old school, det är rått och man vet inte vad som kommer att hända. Det är också närmast befriat från ironi, med undantag från ett par självdistanserade rader dialog av den sort som ofta används för att visa att filmskaparna är medvetna om att de befinner sig i klichéland. Om man känner att man måste visa att man är en intelligent, smart regissör som väljer att göra något primitivt och enkelt, så har man redan gått snett.
Det är väl första varningstecknet, och med undantag för en strax därpå följande mardrömsliknande upplevelse, går det mest nerför därefter. Nerför på ett dåligt sätt, alltså.
När Darry tittar ner i det korrugerade plåtröret, kanske hör en röst som ropar på hjälp och allting fortfarande är möjligt, är jag förbannat illa till mods. Det var länge sedan. Och det kommer väl dröja tills det dyker upp en ny film som klarar av att behålla den känslan ända fram till slutet.
Ett litet råd: låt aldrig någon i en skräckfilm säga att något är värre än vad man kan föreställa sig, för att sedan visa det. Det blir aldrig så otäckt som det man kan föreställa sig.
© Anders Lindahl
2002-06-17
Originaltitel: Jeepers Creepers
USA/Tyskland, 2001
Regi: Victor Salva
Med: Justin Long, Gina Philips, Patricia Belcher, Jon Beshara, Jonathan Breck, Eileen Brennan
Genre: Skräck
