State of Play (2009)
Russell och Rachel och redaktionen som röt
Det är mycket som ska klämmas in på två timmar av regissören som skickade iväg oss till 1970-talets Uganda i ”The Last King of Scotland” och nu målar upp en bild av ett Washington där ingen har helt igenom rent mjöl i påsabyken. Det mesta fungerar, dock. Inget år är riktigt värt att minnas utan minst en anständig konspirationsthriller med höga insatser. ”The International” klarade av storföretagsvärldens maktanspråk med flaggan åtminstone halvhögt vajande. ”State of Play” har delvis samma ärende, men drar in politiska och i det här fallet även pressetiska dimensioner i smeten. Bland annat. Det mesta gör den riktigt bra, även om det gäller att hänga med i de berömda svängarna för att uppfatta alla problemställningar i den takt de presenteras och ständigt sammanlänkas med varandra.
Här följer vi inte bara en megakoncerns metodik för att möjligen skaffa sig ett monopol på det mesta av vad säkerhetsfrågor heter (liknande det bakomliggande sammansvärjeriet i ”Enemy of the State” för ett drygt årtionde sedan). Det handlar även om en politikers moraliska tillkortakommanden när han som minst behöver en skandal, och en rutinerad journalists gamla vänskap med samma politiker och hur det skapar en intressekonflikt i sig. Lägg till fler förvecklingar som ytterligare komplicerar de personliga relationerna och dessutom medieföretagens inbördes maktbalans; mellan den tryckta tidningen i sin traditionella form och de digitala distributionsformerna. Den unga stigande blogosfäriska stjärnan sitter i ett hörn av byggnaden, den ärrade spårhunden i ett annat och ingen av dem har särskilt höga tankar om varandra förrän de gör bäst i att samarbeta - under överinseende av en krass men klarspråkig chefredaktör som i sin tur har nya ägare nosande i nacken och allt starkare kommersiella krav att ta hänsyn till. Ja, till slut är det bland mycket annat en hyllning till den gamla papperspressen vi ser (vilket exempelvis Empire Magazine noterat). Missa inte det rullande maskineriet i eftertexterna som klargör den ambitionen med all önskvärd (över)tydlighet.
- Pappa varnade mig för politiker. De enda han hatade mer var... journalister.
En bekännelse bland många andra i en thriller där biktandet står som spön i backen - liksom dess motsats; folk som absolut inte säger allt de vet. Och desinformation i höga doser. Och svek. Frågan är vad som är vad i denna röra, vilket vi äro menade att fara i förvirring ikring tills dimmorna upplöses. Och ja, det skjuts en del också, men inte till överdrift. Filmen är smart, spännande, kanske inte genialt nyskapande men oerhört driven. Man kan också passa på att uppskatta de uppdykande rhythm&blues-iga inslagen i ljudtapeten när inte de suggestiva syntpulsarna håller oss på helspänn. Är det inte Gil Scott-Herons rappande recension av Ronald Reagan, ”B-Movie” som hörs i bakgrunden när Russell Crowe i rollen som reportern med lejonmanen och permanent råstubb står i sitt kök och steker upp något ur sin stadiga diet som inte kan stava till glykemiska index eller nutidsorienterade näringsläror? När hörde man den senast i offentliga sammanhang?
Cal McAffrey (Crowe) är överhuvudtaget inte överförtjust i att någonting förändras. Arbetsdatorn är enligt hans egen utsago 15 år gammal (och hur den inlemmats i tidningens nuvarande redaktionella system är en bra fråga som inte besvaras, men det kanske är en mindre integrerad variant än standarden jag känner till). Han kör omkring i en SAAB från ungefär samma generation. Bloggaren Della (Rachel McAdams) är väl den motpol som han - absolut, ingen dramatisk antites i sikte här - måste paras ihop med på det professionella planet i alla fall. McAdams har ju en naturligt oskuldsfull och nästan barnslig utstrålning som regissören måste ha varit medveten om när han låter Helen Mirren som chefredaktören undanbe sig hennes bedjande rådjursblickar i en överläggning om det tunga uppdragets lämplighet för en journalistisk lättviktare som Della. Mirren är naturligtvis magnifik i sin kostym, även om dess betydelse är marginell vid sidan av kärnan i filmen; relationen mellan Cal och hans gamle kompis Collins (Ben Affleck), numera kongressledamot och i centrum för hela nationens uppmärksamhet.
Om det inte vore för den utredning han leder - där ett stort säkerhetsinriktat företag med militära kopplingar utfrågas offentligt inför ett hyfsat viktigt statligt kontrakt - skulle Collins nog inte ha något emot huvudrollen. Men i och med det oväntade ”olycksfallet” där hans assistent faller framför ett tunnelbanetåg och det uppdagas att han haft ett intimare förhållande med henne än han borde, blir publiciteten av en annan sort än han hoppats på.
- Tänker du inte fråga mig hur jag kunde vara så dum?
- Strax.
Cal funderar på sina prioriteringar, när han konfronteras med Collins, nu en jagad man som inte ser sig ha många pålitliga vänner kvar i Washingon D.C.
Och den ihärdige murvelns lojaliteter prövas, dels mot arbetsgivaren, dels mot vännen - och mot dennes fru (Robin Wright Penn) som han i sin tur kanske har mer än vänskapliga känslor för. Många trådar att hålla reda på. Allt hålls ihop av flera filmvänliga sammanträffanden, inte tu tal om annat, men de är så skickligt hopflätade att man knappt hinner reflektera över sådana sökta kopplingar som nästan alla äventyr i den här skolan gör sig beroende av. Det är som sagt en tät och slug thriller som slungar omkring sina beståndsdelar och ställer krav på uppmärksamhet, men väljer att inte fördjupa sig för länge i de enskilda moraliska och praktiska dilemman som uppstår. Den huvudsakliga poängen är att alla närvarande är pjäser på ett spelbräde, men några givetvis styr utvecklingen mer än andra. Och någon sitter kanske inne med alla svaren, vem vet?
Ja, nu vet jag. Ungefär. Efteråt. Men har förmodligen missat någon detalj i processen. Frågan är om den var viktig eller inte. En fingervisning om stilen kan man få genom att Tony Gilroy varit inblandad i manusets tillkomst. Japp, han som skrev ”Bourne”-trilogin och regisserade ”Michael Clayton”. Likaså Matthew Michael Carnahan med meriter från ”Lejon och lamm” och ”The Kingdom”samt Billy Ray (”Breach”). Idén bygger från början på en brittisk miniserie. Den kan säkert också vara värd att ta en titt på, någon gång. Tillsvidare kan man ta till sig några av filmversionens lektioner i att lita på sina verkliga vänner - vilka de nu är; hur man behåller sin integritet och moraliska kompass i en korrumperad värld; och inte minst hur tankspridda personer med behov av en penna till hands i alla väder, bär sig åt för att hålla reda på dem.
© Johan Lindahl
2009-10-19
DVD / Blu-ray
Några i filmen obrukade eller förkortade scener med Robin Wright Penn på presskonferens, McAdams på jakt efter vital info... och, ja, det var väl det i den vägen. Den snart sagt obligatoriska making-of-filmen är ungefär lika uppskruvad som filmen i de knappt 20 minuter den pågår. Regissör, skådespelare och producenter levererar one-liners om tjusningen med det intrikata ämnesvalet, om hur ”alla ville vara med i den här filmen” och hur studiebesök på Washington Post var en del av inskolningen. McAdams har för övrigt upptäckt att hon ”aldrig skulle kunna vara journalist”. McDonald ser sin skapelse som en hyllning till ”Alla presidentens män” och slika politisk paranoia-thrillers. Dessutom: hamburgerhaket Ben's Chili Bowl där Crowe intar en av sina näringsriktiga snabbluncher, är ett autentiskt ställe, så även det enkla anslaget att ingen äter gratis där utom Bill Cosby. Bara så att ni vet. Regissören är också mycket nöjd med hur mycket mycket glöd som lades i kulisserna som ska föreställa tidningsredaktionen och byggdes upp i Kalifornien. Han verkar också helt klart fascinerad av journalistiken som yrke och samhällsfunktion, och funderar över vad som skulle hända om den inte existerade alls - vilket är en högst relevant fråga idag, särskilt i USA där många tidningar går omkull i det nya medieklimatet (Universal).
Originaltitel: State of Play
USA/Storbritannien/Frankrike, 2009
Regi: Kevin Macdonald
Med: Russell Crowe, Ben Affleck, Rachel McAdams, Helen Mirren, Robin Wright Penn, Jason Bateman, Jeff Daniels, Michael Berresse, Harry Lennix, Barry Shabaka Henley
Genre: Drama, Politik, Thriller
Hemmabio: 2009-10-07
Teman: Journalister
Ingår i följande teman
