Lantana (2001)

Scener ur fler äktenskap än ett

På den DVD-upplaga jag tagit del av finns bland extramaterialet två olika trailers för ”Lantana”. Efter att ha sett själva filmen först slås jag av hur olika dessa två smakprov väljer att presentera produkten. Den ena, tydligen riktat till brittisk TV-publik, prioriterar relationsdramat medan den andra, rubricerad som ”International Sales” eller något liknande, framhäver thrilleraspekten. Vilken ligger närmast sanningen?

Allvarligt talat är det här framförallt en skildring av relationer, ganska besvärliga sådana. Jag skulle kunna säga att det kretsar kring medelåldersångest, men det skrämmer nog fler än det lockar. Eller? OK, de flesta som verkligen tar till sig den här filmen är troligen mellan 35 och 50 år, snarare än 20-34. Och själv ligger jag ju kring 40-strecket, så... Men vad som borde markeras direkt är att det här aldrig fastnar i överdriven självömkan eller navelskåderi. Det vältras inte i långa tagningar med grubbel och inåtvända monologer. Navet är nästa konstant personer som kommunicerar och interagerar med varandra på något sätt. De har bara lite svårt att nå fram. Det handlar om vuxna människor som bär på hemligheter, eller tror att de har sådana, samtidigt som de tror sig känna till mer om andra än de verkligen gör. De gissar och spekulerar, pressar sina motparter eller medvandrare, men mycket slår fel och har så gjort under en längre tid.

Det händer något hela tiden. Här finns ingen luft eller några vad jag skulle kalla överflödiga scener. ”Lantana” känns verkligen skriven och regisserad av individer som har tänkt efter vad de vill säga och sedan tänkt ut ett sätt att berätta det. Det bygger på atmosfär lika mycket som dialog. Mysteriedimensionen tillför något men är inte lika avgörande som människorna det berör. Att något allvarligt har hänt, vilket vi varslas om direkt, är en anledning att lyfta på locket till obehagliga sanningar om livet innan det hände.

Är filmen konstant deprimerande eller rent betryckande? Nej, faktiskt inte. Det är spännande på flera nivåer. Berättelsen skiftar mellan ett par olika tidsplan, men de flyter i och ur varann på ett nästan omärkligt sätt - utan att förvirra. Om personernas historia får vi brottstycken då och då, och när allt är över är det förmodligen fortfarande frågetecken kvar som en mer nervöst publikfriande producent kanske panikartat velat räta ut. Men ”Lantana” lyckas delge och utelämna tillräckligt mycket information för att hitta rätt mellan råttfällorna och ta sin publik på en tillfredsställande tur.

En polisutredare har tappat glöden i sitt äktenskap och söker kompensation genom ett, just det, engångsligg med en annan kvinna. Det blir två gånger... och förhoppningar åtminstone från ett håll om någonting mer varaktigt. Samtidigt är hon, den andra kvinnan, separerad från en make som kanske inte helt gett upp hoppet om en återförening. Och på den kurs i eldig latinamerikansk dans som polisens hustru av allt att döma släpat med sin motvillige make till, sammanstrålar deras vägar även med den andra kvinnan, som också av det mesta att döma tar chansen att spana in konkurrensen, medan sagda fru (alltså polisens) inte förhåller sig helt opåverkad av uppmärksamheten från en del yngre män när hon tar talangerna från kursen med sig ut på klubb. Med så långt? En kvinnlig psykoterapeut (med en del av de redan nämnda som klienter) lever själv i ett sammanfallande äktenskap efter sorgen över en mördad dotter. Hon är dessutom obehagligt berörd över bekännelserna från en annan av sina klienter, som har en hemlig homosexuell relation med en gift man. Viktiga i sammanhanget är ytterligare ett gift par, lite yngre än de övriga, med småbarn och på ytan en hyggligt fungerande relation. Men ligger problemen och lurar där också?

Jamenvisst, ingen är utan fläck och skrynka här. Men det är intressant. Eller just detta gör det intressant, för det är svårt att utse solklara skurkar och avgöra vem som är skuld till vad; enskilda orsaker till att familjelyckan fallerar. Det är inte som om vi ser en stormande pamflett, ett angrepp mot kärnfamiljen och traditionella värderingar eller ett storstilat statement om allt som är fel med det moderna samhället. ”Lantana” andas fram sina frågeställningar i samma rytm som den ångar på med sin utredning av vad som egentligen hänt med en av dessa personer, plötsligt försvunnen efter en avkörning från en enslig vägsträcka en sen afton, i ett rent labilt känslomässigt tillstånd.

Agerandet (och nu menar jag från den skådespelande ensemblen i aktion) är klockrent på alla kanter och fronter. Anthony La Paglia är väl numera mest känd för återkommande roller i amerikanska TV-serier, men har hunnit med en och annan film i hemlandet Australien genom åren. Och här visar han stort omfång i uttrycken, precis som Barbara Hershey som psykologen och inte minst Kerry Armstrong som LaPaglias fru. Geoffrey Rush rör sig något mer i marginalen, men har ändå en nyckelroll (lite paradoxalt) som psykologens make, en man som resignerat och ständigt går omkring med ett osynligt ok över axlarna. Det är på något sätt en historia där alla känner sig skyldiga, men kanske inte till direkta lagbrott utan snarare för att de tappat sitt ”go” och sin självrespekt. Patetiskt? Well, aren't we all once in a while?

© Johan Lindahl
2009-09-25

DVD / Blu-ray

En medföljande bakom-film lider till viss del av bristande ljudkvalitet och lite för mycket hemvideokänsla, men utstrålar ändå ärlighet (i jämförelse med många reklamartade making-of-exempel från Hollywood, om inte annat). Det talas mycket om filmens mål och mening och hur viktigt det var med ett insiktsfullt manus som magnet för skådespelarna att ge sig i kast med projektet.

Och så var det de korta, men talande trailrarna då, också... (Universal, brittisk version).

Originaltitel: Lantana
Australien/Tyskland, 2001
Regi: Ray Lawrence
Med: Anthony LaPaglia, Rachael Blake, Kerry Armstrong, Barbara Hershey, Geoffrey Rush, Vince Colosimo, Daniella Farinacci

Genre: Drama, Thriller

Dela |