Zardoz (1974)

Kalkon eller kult eller både och?

- How much time do we have?
- We will not work in time. You will take our knowledge by osmosis, out of time. We will touch-teach you, and you will give us your seed.
Hujedamig, sådana filmer de vågade satsa pengar på en gång i tiden! Inte lika ofta numera, känns det som. Däremot har TV-serie-världen tagit flera steg framåt i en allt oförvägnare narrativ riktning, men det är en annan historia.

”Zardoz is an odd artifact of a time in Hollywood when movie-making and drug-taking often intertwined, to the benefit of no one but bad movie fans like us” hävdar John Wilson i The Official Razzie Movie Guide, alltså representant för den organisation som varje år delar ut anti-Oscar till de filmer de anser sämst. Enligt Wilson finns det en utväg; man kan se ”Zardoz” som en komedi och ha chansen att bli hög på dess ”pompösa pretentiositet”.

Om någon tagit hallucinogena substanser inför manusskriveriet eller fortsättningen (vilket jag inte på något vis vill propagera för) vet inte jag. Men handlingen drivs av ett slags drömlogik där allt inte riktigt hänger ihop i skarvarna. Till slut tycker jag mig - dock! - se en början, en linje och ett slut. Till och med en sensmoral, men den kan tolkas efter tycke och smak. Den röda tråden är den artificiella världens välsignelse eller förbannelse. Att övertrumfa naturen och ta kontroll, skapa nya förutsättningar - är det så lyckat i längden?

Året är 2293 och en skock vilda krigare i höftskynken på en ödslig hed tar order från en Gud kallad Zardoz som kommer flygande och landar till tonerna av händelsevis samma Beethoven-symfoni (nummer 7) som inledde ”The Fall”, en annan egensinnig men betydligt mer sentida film jag nyligen recenserat. En av de hårda grabbarna är Zed (Sean Connery). Han tar sig in i stenhuvudet och därmed systemet som styr hans troligtvis ganska ensidiga tillvaro - ”The Vortex”. En barbar våldgästar finrummet, vanligtvis befolkat av mer sofistikerade men mentalt närmast kastrerade människor. Tydligen också odödliga, vare sig de vill eller inte. Sömn och sexualitet är icke vad de en gång voro och synder, som att tänka för självständigt, straffas med sluga metoder som evig senilitet.

Den idealiska skenvärlden ser steril och händelselös ut, vilket utopier ofta gör på film. Tristess, tankekontroll och tunga ögonlock regerar. En del individer är extremt apatiska och andra som sagt bestraffade med åldrande, men att dö för gott verkar omöjligt i den här tillvaron. Nykomlingens inbrytning skakar om grundvalarna i kollektivet, men hur länge ska han få hållas? I den här världen är den strikta Consuella (Charlotte Rampling) en tongivande demagog och hon är knappast överförtjust över den rubbade rytmen som Zed orsakat. Hon tar dock tillfället i akt att utforska gamla tiders erotiska uttryck (som erektion) genom att visa stimulerande bilder på en skärm och studera Zeds reaktioner. Det blir inte riktigt vad hon planerat...

Evigt liv är inte lika attraktivt för alla, visar det sig. Varför inte återinföra lite gammal god hederlig död och imperfektionism? Och Connery blir en bricka i spelet. Han är i grunden en ”utrotare”, tillsatt för att rensa den orena världen utanför de skyddande kokongerna i ”The Vortex” från oönskade element. Det vill säga de flesta som inte platsar innanför.

John Boorman bygger bilder som i sig ofta är konstverk. Det syns att det gått över 30 år sedan tillkomsten, men estetiken ger det hela en personlighet och en avsändare. Drömskt, inte helt olikt det samme regissör presterade i "Excalibur" några år senare. Den råa naturalismen från föregående ”Den sista färden” är däremot inte lika närvarande. Det känns också som om polackerna bakom science fiction-komedin ”Uppdrag sex” (”Seksmisja”) tagit det här konceptet och vridit det i en skrattspegel när de fick chansen i början av följande decennium.

Alltså, om det inte har framgått med all önskvärd tydlighet: Det här ÄR väldigt speciellt. Kalkonstämpeln från Razzie-juryn är jag dock inte beredd att skriva under på. Allt är genomfört med en rätt skön inställning och egensinnig attityd. Personligen har jag lättare att racka ner på filmer som inte förväntar sig någonting av sin publik, än på dem som testar vad tygen håller och kanske börjar spricka betänkligt innan slutsignalen men ändå lämnat något värt att överväga efter sig. Drivet i berättandet går i vågor, men mot slutet blir det riktigt spännande. Även om alla försök att förklara precis hur den sköna nya världen konstruerats och hur den kan raseras skulle låta lika begripliga som att reda ut slutet i ”2001 - ett rymdäventyr”. Det, mina vänner, är det bara en man som klarar av - Chuck Norris (åtminstone enligt websidan chucknorrisfacts.com). ”Zardoz” är ett stycke science fiction-historia som bör ses på egen risk. Du kanske dras in i en oförklarlig osmosis-virvel och aldrig hittar ut igen.

© Johan Lindahl
2009-10-12

Originaltitel: Zardoz
Storbritannien, 1974
Regi: John Boorman
Med: Sean Connery, Charlotte Rampling, Sara Kestelman, John Alderton, Sally Anne Newton, Niall Buggy, Christopher Casson

Genre: Religion/filosofi, Sci-fi