The Fall (2006)
I en sal på lasarettet...
Någon gång för länge sedan... i Los Angeles, förkunnar den sparsmakade inledande presentationen efter en svartvit startsträcka som kan vara värd att hålla ögonen på, för framtida avkodifiering när den efterföljande pendelrörelsen mellan verklighet och saga tar vid. Exakt hur länge sedan det här utspelas avslöjas alltså inte, men staden Los Angeles existerar i alla fall. Och stumfilmseran har inletts. På ett sjukhus möts två personer som båda fallit och skadat sig. Roy (Lee Pace) har troligen prövat på ett stuntuppdrag i den svårare skolan, men lider också av olycklig kärlek och rivaliserar om en kvinna med en stor filmstjärna. Fallet och förlusten har på något sätt med varandra att göra...
Lilla Alexandria har fallit vid fruktplockning för familjens räkning och brutit ena armen. Familjen i sig verkar nyligen invandrad till det förlovade landet och Alexandria verkar vara den enda som kan någon engelska, om än stapplande. Roy börjar berätta en historia för henne, om en handfull män i en annan tid långt tillbaka; alla ute efter hämnd på samme man. Fienden är en guvernör i någon spansk provins (men geografin är inte det enda som visar sig vara ett flytande begrepp i den här storyn). En hänsynslös, tjuvaktig, girig och slavdrivande snubbe - åtminstone enligt hämnarna.
Med hjälp av en inledande stram Beethoven-symfoni slår regissören Tarsem an tonen för en film där han tar alla chanser att måla upp sina snart patenterade panoraman och en ståtlig sagovärld, alternativt ett soldränkt men inte särskilt inbjudande sanatoriekomplex där ramhandlingen utspelas. Välkommen tillbaka! borde man förresten tillägga. Mellan ”The Cell”, reklamfilmaren Tarsem Singhs debut i det långa formatet och ”The Fall” hann det gå sex år och jag hoppas inte att det dröjer lika länge innan nästa försök. Dock är det värt att känna till att det här drömprojektet tog ett par år att filma och färdigställa. Här kan man verkligen se en så gott som unik visuell sensibilitet och samtidigt en inställning till historieberättande som är speciell och garanterat inte faller alla i smaken. Det är vackert, barnsligt, dramatiskt och brutalt om vartannat.
Det är också jämförbart med den hyllade ”Pans labyrint” som dock var ännu mörkare och grymmare. Faktum är att även om ”The Fall” har en sorgsen ton i långa stycken, så är den mer familjevänlig än debutfilmen där han kombinerade seriemördare, parapsykologi, avancerad elektronik inklusive nervsynapsuppkopplingar - och Jennifer Lopez. Ogillad av många. Underskattad, tycker jag. ”The Fall” har väl inte heller varit en kioskvältare, men den borde kunna uppskattas av fler än de som sett den hittills, tror jag.
Inspelningsplatserna är många - vilket var ett uttalat mål för Tarsem, enligt extramaterialet på DVD:n. Indien och Sydafrika står nog för majoriteten av det material som finns i den färdiga filmen, men även Bali, Fiji, Buenos Aires, Prag och ett antal andra platser besöktes. Vi rör oss från ökenlandskap och oceaner med korallrev till storslagna palats som Taj Mahal befolkade av svartklädda knektar, dolska skönheter och dansande dervischer, allt i sällskap med ett resande revanschlystet sällskap, med nunor misstänkt lika personer i sjukhusmiljön där sagan skapas - interaktivt.
Roy sätter upp ramarna, men de filtreras genom unga Alexandrias fantasi och iscensättningsförmåga. Och hon har bestämda synpunkter på händelseutvecklingen. Roy har inte helt osjälviska skäl att hålla hennes intresse uppe; eftersom han själv blivit rörelsehindrad vill han att den mer mobila flickan ska leta upp en lagom dos av starka mediciner åt honom, för att han ska kunna sova ordentligt och sedan fortsätta berätta. Just det... Så han matar på med skrönan om en bandit med varierande nationalitet (och personlighet), en förrymd slav, en sprängämnesexpert med stort självhävdelsebehov, en indier som förlorat sin fru på grund av guvernören, Charles Darwin själv och en mystiker omgiven av ett oanat kraftfält. Inget går som förväntat för dem och kanske inte för barden heller. Allt verkar bero på dagsform och en serie oförutsedda händelser i sjukhusmiljön.
Liksom i "The Cell” kan man ibland undra över hur mycket som bara är snyggt och vad som har en verklig substans, men den innehåller så många djärva grepp och fantasifulla inslag att den bär hela vägen. Tarsem har ett bildsinne som en Peter Greenaway i sin krafts dagar, men mindre kylig attityd och en vision som han uppenbarligen arbetat hårt för att förverkliga. Resultatet har en effekt som jag letade efter i exempelvis Darren Aronofskys ”The Fountain” för några år sedan utan att riktigt lyckas. ”The Fall” blir inte bara ögonfägnad - den känns också. Förresten har jag glömt nämna vad kameramannen heter och det är ju nästan oförskämt i en sådan här film. Colin Watkinson heter han i alla fall och har en hittills ganska kort meritlista, enligt IMDb.
Vatten som livskälla och symbolisk kraft framhävdes i ”The Cell” och det sker här också. Tarsem vet hur man får vår viktigaste kemiska kombination att få liv på allvar Dessutom har han tydligen talang för att domdera elefanter och små apor. För att inte tala om den unga Catinca Untaru, som bör ha varit i sex- eller sjuårsåldern när inspelningen startade och vars insats är svår att beskriva på ett enkelt sätt. Hon kanske bara spelar sig själv under de udda förutsättningar som regissören skapar, men gör det på ett sätt som trotsar jämförelser med andra barnskådespelare i jämförbara roller. Om det nu finns några sådana. ”The Fall” är en mycket, mycket speciell filmupplevelse som just du borde se, om så bara för att på goda grunder älska, hata, dyrka eller förakta den. Bara för att den är som den är.
TRIVIA:
Jag råkade hitta en blog av filmkritikern Roger Ebert som nyligen träffat Catinca Untaru på en filmfestival han själv ordnar och där ”The Fall” visades. Rumänskan Untaru är numera tolv år och har enligt Ebert hunnit bli bättre på engelska, intresserad av en filmkarriär och riktigt humoristisk. Ebert berättar att han varnat henne för att se den svenska vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in” med motiveringen att den visserligen handlar OM tolvåringar, men inte riktar sig TILL tolvåringar.
- Vi har många vampyrer i Rumänien, svarade Untaru (”Movies that are made for forever”, Roger Ebert's Journal, 26 april 2009).
© Johan Lindahl
2009-09-11
DVD / Blu-ray
Jag har sett filmen på en brittisk utgåva från Momentum Pictures, men den ska nu finnas också direkt för den nordiska markaden från Scanbox. Brit-upplagan ståtar med två kommentatorsspår (som inte garanterat finns med i den svenska versionen, efter vad jag kan utröna). Jag har hört det mesta av regissören Tarsems utläggning - som inte innehåller många döda punkter. Det blir uppenbart att det här var ett väldigt personligt projekt för honom, något med närmast Herzog-ska ambitioner och ett filmteam som opererade efter ett ”kommunistiskt” credo med lika löner över hela linjen. Han är förtjust i sitt 'fynd' Catinca Untaru som var en anledning att komma till skott med en idé som väntat på att föreverkligas, men det är också tydligt att personregi åt en så ung person utan skådespelarerfarenhet och med bristande kunskaper i arbetsspråket var en sann utmaning.Om dynamiken under inspelningarna får man också talande glimtar i två så kallade featurettes. Här skapas intrycket av en gerillaliknande atmosfär med ständiga logistiska prövningar och en lagledare (Tarsem, alltså) som verkligen kämpar för att hålla ihop hela paketet. Ibland synbarligen på gränsen till att gå upp i atomer, men också med självdistans och förvarningar till besättningen om att 'det här kanske blir den värsta skit ni nånsin sett, men det blir ändå något annorlunda...' ungefär.
Originaltitel: The Fall
Indien / Storbritannien / USA, 2006
Regi: Tarsem
Med: Catinca Untaru, Lee Pace, Justine Waddell, Robin Smith, Jeetu Verma, Leo Bill, Marcus Wesley, Julian Bleach, Daniel Caltagirone
Genre: Drama, Fantasy, Äventyr
