Härifrån till evigheten (1953)

Nationalkänsla och nedrighet

För något år sedan - väldigt grovt uppskattat - blev det äntligen av att se en av de där klassiska filmerna alla bör ha sett, ungefär. Tydligen lyckades jag inte komma fram till en färdigpaketerad och -formulerad utvärdering, eftersom jag nu såg mig nödgad att se om filmen och försöka se den storhet jag inte var säker på att ha uppfattat. Mitt bestående minne fram till nu var nämligen att jag undrade om det var den här armén, de här gubbarna, som sedan gick och tog hem andra världskriget. Eller om det här var det slutgiltiga beviset för att ryssarna gjorde det mesta av jobbet mot den dåvarande värsta anstiftaren mot fred och frihet i världen. Men det är, inser jag nu, en riktigt bra berättad historia. Ingen direkt värvningsfilm typ ”Top Gun”, även om huvudpersonen (om det nu är han som är huvudpersonen) verkar hysa en kärlek till armén bortom sans och förnuft.

- Om en man älskar något, så behöver det inte älska honom tillbaka.
Menige Prewitt (Montgomery Clift) är inte särskilt smart. Åtminstone inte socialt begåvad på det sätt som gör att man skaffar sig vänner på rätt positioner och tar sig uppåt i hierarkin. Snarare tvärtom. Han kommer till en amerikansk armébas på Hawaii 1941, förflyttad av som han säger ”personliga orsaker”. Väl där försöker hans högste överordnade få honom att gå med i divisionens boxningsteam, men det är något som Prewitt lagt av med, även detta av personliga skäl (som senare uppdagas, men jag håller tyst om dem). Bristen på medgörlighet ger den i stort sett oduglige kapten Holmes (Philip Ober) en förevändning att låta de buffliga boxarna trakassera nykomlingen efter bästa förmåga. Och de gör sin plikt utan att gråta blod över uppdraget, precis. I alla fall inte sergeant Galovitch som har klart sadistiska drag. En annan sergeant åser processen med tveksamhet, men försöker i alla fall rädda Prewitt från direkt krigsrätt när denne mopsar upp sig och snappar upp senare generationers devis ”ta ingen skit”.

Denne mer mänsklige sergeant heter Warden, spelas av Burt Lancaster och ser även han till att utmana ödet, genom att inleda ett förhållande med kaptenens vackra men vemodiga hustru Karen (Deborah Kerr). En annan av Prewitts få vänner är Maggio (Frank Sinatra) som har ett gott hjärta, men dåligt ölsinne och därmed ibland ett nedsatt omdöme, särskilt på fritiden då det är dags att 'göra stan' och träffa sällskapsdamer på illustra klubbar. Maggio skaffar sig en ovän i råskinnet ”Fatso” Judson (Ernest Borgnine). Det borde han inte ha gjort. Prewitt å sin sida fäster blickarna på en av sällskapsdamerna som har sin egen agenda, men även känslor för honom (Donna Reed). Ja, där har vi väl kärntruppen, nyckelspelarna, den inre cirkeln vi ska hålla koll på i första hand.

”Härifrån till evigheten” är gjord några år efter det Stora Fosterländska Kriget (som ryssarna lär kalla det), även känt som redan nämnda andra världskriget. Undrar om den hade gått att släppa medan det pågick? Visst finns det likheter med ”Casablanca” i skildringen av individer som inte drar jämnt, som är bittra av personliga skäl, olyckligt förälskade och splittrade sinsemellan när de borde spela i samma lag. Men den japanska attacken på Pearl Harbor som inträder i slutskedet av filmen, hinner inte på något Michael Bay-manér mötas med en gruvlig revansch och återupprättad nationalkänsla. Det här kretsar kring en grupp människor som har sina klara brister, men söker en mening med livet och i flera fall misslyckas med det de vill uppnå. Några av dem lider mer av detta öde än andra, som mer stoiskt inser att allt inte blir exakt som man tänkt sig.

Vad är sensmoralen - egentligen? Här kan läsas in både en kärlek till fosterlandet och till den brokiga skara som symboliserar det senare triumferande stridsmannaskrået. Armén som institution är i stort hedervärd, men dess rykte grumlas ibland av några ruttna äpplen. Men det går att skönja subversiva drag och en trötthet, en realism där inga enkla idealbilder lanseras. Allt är inte så tjusigt i möjligheternas land, inte ens på det idylliska Hawaii, men det är ändå värt att kämpa för. Bara kanske inte sådär omgående igen. USA 1953 var väl snarare - och nu tar jag mig friheten att ställa upp en imaginär tidsspegel och rikta den mot en tid och plats utom mitt fysiska räckhåll - krigstrött och med siktet inställt på framtiden; A Brave New World med breda blankpolerade bilar, hårspray och rock'n roll (OK, den musiken fick vänta några år till, men nästan). Skulle det krigas fick det ske på distans, typ Korea. Av den här filmen skapas i alla fall intrycket att krig är nog inte så kul, men ibland nödvändigt. Dock är det en fördel att skapa något slags laganda först och inlemma även de mer envisa och tjurskalliga kuggarna i systemet på ett intelligent och strategiskt sätt.

Men framförallt är det ett nedslag i förkrigsmiljön, där de bäst lämpade inte alltid når högst, där drömmar dör på grund av praktiska hänsyn och konvenans, där vissa trots många goda egenskaper har svårt att passa in någonstans, men där verklig vänskap ändå är det viktigaste av allt.

Montgomery Clift (1920-1966) har ju fått ett mytiskt eftermäle och sägs ha haft en hel del egna personliga problem att brottas med, som drogberoende (se exempelvis standardrefensen för oss på jakt efter snabba upplysningar med minsta möjliga ansträngning i filmsammanhang, IMDb). Marilyn Monroe påstod enligt samma källa någon gång att han ”var den enda personen i värre skick än jag”. Han började med teater i New York innan han lockades över till Hollywood. Apropå armén ska han själv ha blivit nekad att ta värvning under kriget på grund av kroniska magproblem. 17 filmer hann han med, vilket räckt till en bestående status som en av de största stjärnorna på duken hittills - och musikaliska tributer från både The Clash och R.E.M. Det ni!

Burt Lancaster var väl född till sådana här stand-up-guys-roller med kvinnotycke och samtidigt en del svagheter. Och skotska Deborah Kerr är ju karismatisk, men ofta väldigt trulig i den här filmen och mitt tycke mer till sin rätt i thrillern ”De oskyldiga” från 1961. I den här filmen gör Donna Reed ett starkare avtryck som den tvetydiga Alma/Lorene. Frank Sinatra är också riktigt bra som den alkoholiserade Maggio, det måste tilläggas. Sedan är det en annan fråga hur mycket sanning det ligger i de gamla ryktena om att karaktären Johnny Fontane i ”Gudfadern” byggde på Sinatra. Var det i så fall ett hästhuvud i någons säng som gav honom just den här rollen? Jag vet intet, jag bara spekulerar... (och ett möjligt facit finns i DVD-informationen nedan).

© Johan Lindahl
2009-09-04

---

DVD / Blu-ray

Filmen kan ses med löpande kommentarer av Tim Zinnemann (son till Fred) och en av regissörens gamla samarbetspartners, Alvin Sargent. Jag har lyssnat på delar av spåret som är lite väl flegmatiskt, men säkert högintressant för de verkliga kalenderbitarna. Dessutom finns kortare featurettes med bland annat reflektioner av Fred Zinnemann (1907-1997) själv på äldre dagar. Sammantaget finns en hel del skvaller, om svårigheterna för regissören och bolagsbossen Harry Cohn att komma överens om skådespelarval och sådant. Cohn gillade inte alls Clift - inte som tänkbar boxare i alla fall... Men Zinnemann insisterade och fick sin vilja fram där. Andra namn som ventilerades för olika roller: Ronald Reagan och Joan Crawford.

Och det här med hästhuvudet som argument för Sinatra, det stämmer inte, enligt kommentarsspåret. I stället var det hans dåvarande fru Ava Gardner som ryckte i några trådar för att rädda Frankies falnande karriär. Så var det med det, tydligen. OK då.

Några gamla trailers och filmografier har också kommit med (Sony Pictures - svensk utgåva).

---

Originaltitel: From Here to Eternity
USA, 1953
Regi: Fred Zinnemann
Med: Burt Lancaster, Montgomery Clift, Deborah Kerr, Donna Reed, Frank Sinatra, Philip Ober, Ernest Borgnine, Jack Warden, John Dennis, Barbara Morrison

Genre: Drama, Krig, Romantik
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2009

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Burt Lancaster
Hazzans Hollywood: Ernest Borgnine

Ingår i följande teman

Sök