Skotten i Knutby - Vägen hem (2008)

Men...

Nordens Jim Jones kom från Norge och skakade Sverige i sina grundvalar... kan man luras att tro i alla fall. Men han bär inte ansvaret för riktigt lika många människors död och det fanns mer att undra över i den frikyrkoförsamling han ledde. För egen del bodde jag i Sydamerika under den tid härvan rullades upp och fattade inte vidden av dess effekter i folkdjupen (eller åtminstone medielandskapet) förrän ganska långt senare. Det mesta jag vet om händelserna kommer från en bok som skrevs något år efteråt av en Expressen-reporter som tillbringat en del tid i Knutby i studiesyfte (men både titeln och hennes namn undflyr mig för tillfället). Hon gjorde om inte annat en del försök att analysera helhetssituationen och vad som gått snett i sammanhanget.

”Vägen hem” innehåller till synes inga egna analyser, tolkningar eller för den delen personligt berättande. Den kunde kallas respektingivande, noggrann och ett värdefullt tidsdokument. Ett alternativ är feg, förskrämd och färglös. Så regissören har en stor tilltro till publikens egen slutledningsförmåga? Till viss del, ja. Har hon samma förtroende för sina skådespelare? Nej, vilket är en av mina slutsatser efter att ha sett filmversionen i sin helhet och portioner av den längre TV-serie-klippningen. Det är ett ambitiöst DVD-paket som släpps, troligen riktat till dem som inte kan få nog av alla detaljer i ärendet. Möjligen inte lika angeläget för den publik som prioriterar dramatisk puls, intensitet och inlevelse.

Noggrannhet och nit är ledstjärnor för Karin Swärd vid iscensättandet av denna dramadokumentär. Anar jag. Basen är ”verkliga händelser som rekonstruerats” förklaras i en inledande text, samt dialoger som hämtas från rättegångsprotokoll, polisförhör och intervjuer. Inget som inte på något sätt finns registrerat eller bygger på flera vittnesuppgifter (som i och för sig kan vara missvisande) verkar ha tagits med. Men det här tillvägagångssättet är verkligen ett tveeggat... svärd.

Tidigt kastas vi mellan det ouppklarade fallet då pastor Helge Fossmos första hustru hittades död i familjens badrum 1999 och januari 2004 då barnflickan Sara letar vapen på Stockholms gator för att sedan skjuta pastorns andra fru till döds och försöka döda även en annan församlingsmedlem. Poliser utreder, anklagade nekar, journalister vill närma sig församlingen för att få reda på mer (och filmens TV4-Karin motsvarar väl regissören i sin dåvarande roll). Men formen är ansträngd. Efter en förhörsscen med den dramatiserade Helge (Emil Almén) kan plötsligt ett intervjuklipp med den verklige Helge dyka upp, och liknande övergångar sker mellan den spelade Åsa Waldau a k a ”Kristi brud” (Anna-Lena Strindlund) och och den riktiga Åsa. Knepigast av allt är när skådespelarna mimar till autentiska predikningar i rekonstruerade gudstjänster. Och det är inte deras fel att experimentet slår slint. Metodiken är en felspekulation och resultatet blir varken hackat eller malet. Jag har sett liknande korsbefruktningar mellan dokument och drama förut och de är ingen exakt vetenskap, men kan inte minnas något som haft en lika enerverande effekt.

Sex, våld och religion - kombinationen är oslagbar för spekulativa syften och jag kan förstå att Swärd & Co velat understryka sitt seriösa uppsåt och mota eventuell kritik för sensationslystnad i grind. Det finns en trygghet i att luta sig så starkt mot säkra kort, särskilt i ett så färskt fall. Men om det är hänsyn till de inblandade och deras familjer, eller rädsla för stämningsansökningar, som styr filmskaparna så kan detta slå tillbaka som en boomerang. Dels blir jag själv ibland osäker på om de återskapade mötessekvenserna från kyrkan inte är autentiska de också. För de ser oftast ganska övertygande ut (dubbningen till trots) när det kommer till atmosfär, karaktär och musikstil. Och jag har tillräcklig erfarenhet av frikyrkomiljöer för att kunna ha en åsikt om det.

Men meningen är väl också att vi ska lära oss något om psykologi och grupptryck, manipulation och hur den skräckblandade respekten för vissa ledare uppstår. Och gör vi det? Eftersom jag själv missade det mesta av mediecirkusen (om det nu är en förlust) för fem år sedan, så finns det i alla fall en del drabbande insikter som genereras av den här rekonstruktionen; kanske främst sidospåret med hur Knutbys ofrivilligt komiska Kristi brud-koncept uppstod.

Men det är intrycket av irriterande inkonsekvens som dominerar. Det är så förtvivlat tydligt att det inte är en naturlig dramatiker som regisserat, utan en undersökande journalist eller dokumentärspecialist som velat variera kosten utan att riktigt veta hur. Kameraföringen är tam och odynamisk, skådespelarna tvingas att röra sig inom snäva ramar och jag får känslan att varenda gest eller rörelse måste finnas med i Swärds anteckningsblock för att vara godkänd och inte kunna beskyllas för spekulation. Dessutom ger inte inblickarna i TV4:s redaktionsliv direkt intrycket av en arbetsplats full av entusiasm och framåtanda. Några bekanta reporteransikten skymtar förbi i statistroller, men förefaller allmänt nödbedda i ett hav av glåmiga rödögda hösäckar som framförallt ser ut att spana efter snedsteg hos kollegerna. Men det kanske är dokumentära bilder det också?

Chansen finns ju att välja mellan ett förtätat, fängslande drama med tilltro till rollinnehavarnas förmåga att agera ut, eller göra en ren dokumentär, kanske med enstaka inskjutna dramatiserade scener. I sin nuvarande skepnad ser ”Vägen hem” ut som ett statiskt, misslyckat meta-influerat experiment. En av de bättre scenerna (som jag tror är något utökad i den längre versionen) tar plats vid en middagsbjudning där Åsa ”Kristi brud” Waldau spekulerar i vem som är den besökande reportern Karins chef. Tja, är det Djävulen själv eller Janne Scherman?
- Satans största lögn är att lura folk att han inte finns, mässar Waldau också vid ett tillfälle.
Såg hon ”De misstänkta”? Ja, i portioner är det fängslande med enstaka riktiga aha-upplevelser, men det är som sagt svårt att sugas in i det och verkligen känna något när detaljarbetet får mig att ställa formfrågor som för stunden borde vara ovidkommande. Om jag vore tillräckligt engagerad skulle jag inte bekymra mig om dem just då.

Och när vi kommer fram till den rena dokumentär som avrundar disc-triumviratet så börjar jag undra varför ”Vägen hem” egentligen kom till och vilken funktion den förväntas fylla. Det mesta av det som Karin Swärd och hennes partisaner har att säga i frågan sägs nämligen redan i ”Skotten i Knutby” som spelades in 2005. Där finns intervjuinslag som sedan återanvänts i ”Vägen hem” men också mer om de kontroversiella frågorna kring församlingen, det som inte bara har att göra med själva morden. Inte minst deras syn på kvinnligt underordnande och det motsägelsefulla i Åsa Waldaus starka ställning och hennes anspråk på att vara...ja, ni vet. Här kompletteras dessutom inblickarna i församlingslivet med reflektioner från utomstående med viss sakkunskap. Så hur bedöma helheten? Det ska väl vara halvmesyrdramat som är det bärande benet, men den äldre dokumentären är största behållningen. Tillbehören har mer näring än köttbiten. Jag är konfunderad.

© Johan Lindahl
2009-09-02

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

---

DVD / Blu-ray

Nobles utgåva består av tre discar. Den första innehåller den cirka 100 minuter långa filmversionen av ”Skotten i Knutby - Vägen hem” och ett extrainslag från TV4 där Helge Fossmo sent omsider erkänner sin delaktighet i morden. På den andra skivan ligger den tredelade TV-serieversionen byggd på samma material. Och på den tredje finns alltså dokumentären ”Skotten i Knutby” (2005).

---

Originaltitel: Skotten i Knutby - Vägen hem
Sverige, 2008
Regi: Karin Swärd
Med: Liv Mjönes, Emil Almén, Anna-Lena Strindlund, Oskar Thunberg, Lena Carlsson, Pierre Wilkner, Boman Oscarsson m fl

Genre: Dokumentär, Drama, Historia, Religion/filosofi
Hemmabio: 2009-07-29

Sök