Milk (2008)
Rörelsen är kandidaten, Penn är filmen
Det känns logiskt att Gus Van Sant nu gör sin Gay-"Gandhi". Det känns också logiskt att den är bra, men inte fantastisk. Fantastiskt är, om du frågar mig, liksom inte Gus grej.
Fantastisk är däremot Sean Penn. Ärligt talat vet jag inte hur väl han har fångat sin förebild, eftersom jag inte haft tillfälle att se exempelvis dokumentären om Harvey Milk, men han når graalen; blir någon annan och får oss att glömma vem som spelar huvudpersonen. Bra är för övrigt också James Franco, som en mer nedtonad motvikt till Milks extroverta strålkastarmål.
Harveys liv är i Van Sants film mer eller mindre ett vakuum fram till 40-årskrisen och flytten från New York till San Francisco, som på 70-talet uppenbarligen inte riktigt hade förtjänat titeln som homofristad. Den drivne Milk blir först butiksägare med en nischad målgrupp och sedan politiskt engagerad samlingsfigur som krossar gayglastaket och blir City Supervisor (nåt ganska viktigt distriktsämbete som filmen inte närmare förklarar). I prologen och återkommande scener minns han nyckelhändelserna i sitt liv med bandspelare i hand, i farhågan att han snart kommer bli mördad. Frågan är om Van Sant sedan medvetet under filmen försöker presentera olika potentiella förövare för dem som inte kan historien, jag avstår i alla fall från att avslöja för mycket.
Olika sakfrågor och inte minst Kaliforniens system med direktröstning på sakfrågor (så kallade propositions) styr sakta men bestämt Milk framåt i karriären. Anita Bryant och andra konservativa politiker får agera fienden och det är knappast någon tvetydighet om vart ens sympatier ska hamna när senatorn Briggs till exempel vill att alla homosexuella lärare ska sparkas och säger sig ha metoder för att ta reda på vilka de är. Milks mod visar sig inte bara i hur han går upp till talarpodiet direkt efter ett mordhot utan i hur han vågar debattera sina motparter på fientlig mark - och nästan helt behåller lugnet trots absurditeterna han måste bemöta.
Dan White är dock mer än en enkel homofobfunktion, särskilt med Josh Brolins kontrollerade spel. En konservativ politiker som ändå bjuder in Milk på sonens dop och som kan kohandla lite med den vars livsstil han ogillar. Sitter han själv i garderoben? Milk har sina funderingar.
Han har också sina brister, inte minst vad gäller omdömet i val av relationer. Det är en film som är noga med att inte sätta helgon- eller ens genigloria på sin titelfigur, men som är lika noga med att påminna oss om vad han faktiskt uträttade. Och om vad tanklös trångsynthet har för konsekvenser i människors liv.
Att "Milk" skulle gå varm på festivalerna var förstås givet, men hur lyckas den som mainstream-drama? Och vill den ens vara en sådan? Både ja och nej, skulle jag svara på den sista frågan - som jag själv ställde.
Som många filmer om förfördelade minoriteter går "Milk" en balansgång mellan att göra frågorna universella och samtidigt hylla skillnaderna. Det här är homosexuella som vill vara jämlika med heterosarna men inte nödvändigtvis likadana. Och samtidigt känns filmen ofta precis som alla andra inspirerande biopics. Det mest särskiljande blir ibland Milks nästan osäkra stämma istället för ett mäktigt tordönsvrål när han greppar megafonen och adresserar folkmassorna. Även kroppsspråket är annorlunda än de klassiska ledartypernas, och säkerligen omsorgsfullt kalkerat av Penn.
"Rörelsen är kandidaten" säger Milk själv vid ett tillfälle, vilket kan utvidgas till att att filmen inte bara handlar om honom personligen. Det är faktiskt en ganska givande attityd, för det kanske börjar bli dags att se sanningen i vitögat: Van Sants Harvey Milk är inte en så oerhört intressant person. Den omvälvande tid som han var en viktig spelare i är dock intressant. En stark sista halvtimme med plats för ett par minnesvärda scener lyfter också filmen.
Oscarn för bästa manliga huvudroll känns motiverad, diton för bästa originalmanus känns lite mer diskutabel. Med "Milk" har van Sant gjort en traditionell biografi-film, även om den handlar om någon som vågar stå på barrikaderna och trotsa traditionerna. Eller kanske just därför? Vore det inte rätt skoj att se en biopic om en medelsvensson som inte får ett enda dugg uträttat i hela sitt liv...
FOTNOT
Det var ju faktiskt så sent som förra året som en sådan där proposition ledde till ett tillägg i Kaliforniens grundlag där ett 'giltigt' äktenskap uttryckligt definierades som mellan man och kvinna, vilket säger en del om hur "the more things change, the more they stay the same" som den svåröversättliga raden lyder.
© Anders Lindahl
2009-09-15
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: Milk
USA, 2008
Regi: Gus Van Sant
Med: Sean Penn, James Franco, Josh Brolin, m.fl.
Genre: Drama, Historia, Politik
Hemmabio: 2009-08-12
