Gå och se (1985)
Historieskrivning i mardrömsformat
Det känns fel att försöka beskriva "Gå och se" genom att nämna andra filmer, eftersom den som få andra filmer jag sett är en väldigt egen upplevelse, men jag skulle inte bli förvånad om Elem Klimov, vars sista film det här blev, hade landsmannen Tarkovskij som husgud och dessutom sett Peckinpahs "Järnkorset" flera gånger.
Partisanernas kamp och massakrerna av civila i Vitryssland under andra världskriget är även temat för Edward Zwicks "Motstånd". Där slutar likheterna, enkelt uttryckt. Floria, en halvhalt och till synes enfaldig bondpojke, letar under en äldre mans protester och en otäckt hes grabbs påivran upp ett vapen i sandiga skyttegravar. Han behöver ett för att kunna ansluta sig till partisanerna. Mor hans är förtvivlad över beslutet men kan inget göra. Snart är han i skogslägret, där den hyllade Kosacken styr och ställer. Men allting blir annorlunda än han trott. Det är på väldigt mörka och irrande vägar han till slut ska hamna där han från början tänkte sig, och kanske behövs denna omväg för att göra honom redo. Eller för att förstöra honom, för att uttrycka det på ett annat sätt.
"Gå och se" är i alla fall full av bilder av Florias känslomässigt härjade och nästan synbart åldrande ansikte. Han får se och uppleva mer än någon människa borde klara av, än mindre ett barn. Det är händelserna, som är djupt skakande och baserade på väldokumenterad historia, som är halva förklaringen till varför Klimovs film är en mara som inte bör ses av känsliga personer. Små bra och ohyggliga idéer är instuckna mitt i det odiskutabelt sanna, absurditeter som också de mycket väl kan vara sanna. Ett spökdjur i händerna på ett mänskligt monster, den där tomflaskan från det där planet som ständigt flyger över dem som ett dåligt omen, en fågelskrämma med Hitlers ansikte...
Den andra halvan är förstås hur händelserna skildras; ur unga ögons perspektiv, mestadels hörda genom bomb-bedövade öron i en fantastisk och fruktansvärd ljudvärld, där joddlingar och Mozart tränger igenom skrik och detonationer på ett bokstavligen obeskrivligt sätt. Det är filmat på samma gång kaotiskt och fulländat, med Steadicamåkningar som man nästan glömmer bort att haja till över i sitt hypnotiserade och förfärade tillstånd. Musiken är en av de saker som gör Tarkovskij så oundviklig att associera till, modigt långa tagningar är en annan. Och så den där drömska känslan, som här nästan utan undantag har formen av en mardröm.
Men man tillåts aldrig trösta sig med att det inte skulle vara verkligt, även om det kanske hade varit skönt. Det är den utdragna scenen mot slutet som är kulmen på obehaget - med druckna, skrattande soldater runt ett brinnande motbevis mot hela tanken om en frisk och god värld - men redan när Floria och en ung kvinna letar efter hans familj finns det flera tillfällen då man är ursäktad om man känner för att hoppa av just det här filmtåget. Här finns bilder som riskerar att sätta sig på minnet för alltid - varav en blir dubbelt så stark genom att kameran rör sig bort från istället för emot det förbiskymtande fruktansvärda. Att en del scener är frustrerande tolkningsbara gör dem inte mindre jobbiga.
Finns det då några skäl att sitta kvar till den infernaliska slutstationen utöver att det råkar vara ett fantastiskt stycke film man genomlider? Ja, räcker inte det skälet, höll jag på att säga - men svaret är också ett enkelt 'ja'. Den här maran nöjer sig inte med mindre än att i en märklig sekvens på slutet också plantera ett par andra tankar hos en än hat och försenad hämndlystnad.
Allt prat du kanske hört om den här filmen är motiverat, men räcker troligen inte till. Den är faktiskt bättre än både dina entusiastiska cineastvänner och den här recensionen riktigt lyckats förmedla.
FOTNOT
Hollywood-reglerna är inte bara narrativt på undantag utan även i hanteringen av djur, kanske man bör varna om. På något sätt kan jag ändå inte låta bli att tycka att om någon film får offra en ko och några fågelägg för konsten så är det väl en så djävulskt stark film som den här.
© Anders Lindahl2009-09-02