Motstånd (2008)
Sanning som ibland känns som myt
Edward Zwick har sina återkommande små brister. Eller är det brist på briljans jag menar. Det är ofta svårt att helt slukas av historien, vare sig han berättar om den siste samurajen eller en konfliktdiamant i Sierra Leone, eftersom cynikern i en tenderar att känna att det känns lite 'för bra' det här. Lite för mycket manus-smak, även när verkliga händelser ligger i grunden. Han är inte rädd för stereotyper eller för risken att en snygg bild känns som en pose. Men han gör verkligen Film med stort F, och har sedan "Blood Diamond" i Eduardo Serra en fantastisk filmfotograf som vågar avstå från alla genrens stilgrepp (dropframe, extrem svärta, utfrätt vitt) till förmån för perfekt exponerade bilder. Med de här skogarna som bakgrund blir det ibland rent förtrollande. Att Serra fotar de två sista Harry Potter-filmerna bådar verkligen väl.
Men själva storyn då? Jo, den kretsar kring de fyra (främst tre av dem, och allra främst två av dem) judiska bröderna Bielski som överlever de första massakrarna och bjuder på motstånd när SS-trupperna drar in i Vitryssland. Tyskar såväl som lokala medhjälpare är lovligt byte i en film som verkligen gör det mesta av det faktum att få tittare har något emot att se nazister skjutas sönder och samman.
Men fokuset ligger inte bara på kamp. Äldste brodern Tuvia (Craig) är förvisso en hårding men har svårt att säga nej, och blir snart ledare för ett ständigt växande band av flyktingar ute i skogen. Tvåan Zus (Schreiber) är mer benägen att nöja sig med själva motståndsbiten och en schism är oundviklig. Lika oundvikligt är väl att de ändå sammanstrålar när det som bäst behövs, kanske du tänker, och då tänker du inte helt fel. Om du sedan misstänker att någon kommer känna sig manad att hålla ett inspirerande tal så har du helt rätt, och om jag säger att detta tal hålls från hästryggen kanske du rentav redan bestämmer dig för att se något annat. Jag förstår den allergiska reaktionen, men menar att "Motstånd" ändå klarar sig till mållinjen med värdigheten intakt.
Det handlar om att inte ge upp på ett allmänmänskligt plan. Det handlar också rent specifikt om judarnas situation och historiska utsatthet, med plats för påminnelser om pogromerna. Nazisterna var inte först, bara värst, och även när judarna kämpar mot den gemensamma fienden tillsammans med den ryska armén är de inte betraktade som jämlika. Jag var på väg att skriva något om hur judarna i WWII-filmer enligt konventionen får nöja sig med offer-rollen, men kom väldigt snabbt på alldeles för många exempel på motsatsen. Det här är alltså ett exempel på ett avsteg från en konvention som jag inte är säker på ens finns...
Det är också en spännande film, det får man inte bortse ifrån. För varje invändning man kan ha mot Zwicks fingertoppskänsla finns en hårt slående eller oväntad scen och hela tiden berättas tålmodigt och allvarsamt en historia som verkligen tål att följas. Med dryga två timmar på sig lyckas Zwick etablera sina personer och följa dem genom årstiderna, med plats för oväntade predikningar (om det är rätt term) från lägrets rabbin, interna konflikter och rentav lite kärlek. Lägret skönmålas inte, bland annat i vad som förväntas av kvinnorna och hur 'ociviliserat' en maktkamp kan lösas. En scen där Tuvia väljer att stå tillbaka och låta hatet från 'ickekombatanterna' få fritt spelrum är intressant på många sätt. Kanske känner han en viss tillfredsställelse i att se även de andra smutsa ner händerna, efter allt blod han själv spillt för deras skull. Det är ingen lyckligt hippie-paradis, kort och gott, men man får också respekt för deras trotsiga försök att överleva och rentav lite Robin Hood-känsla som inte känns särskilt malplacerad.
Jag tror inte att "Motstånd" står helt pall för en historisk fingranskning, jag är övertygad om att det finns ännu mindre smickrande saker att berätta om de motvilliga hjältarna än de som vi faktiskt bjuds på. Säkert figurerar en felaktig kulspruta någonstans, som en IMDB-tyckare med ett måhända ohälsosamt vapenintresse kan peka ut. Det är nog inte det viktigaste. Filmen tillhör den ganska stora genren bestående av senkomna hyllningar till de mindre kända motståndsmännen och kvinnorna, som rymmer både påminnelser om att krig alltid är hemskt och respekt för dem som ändå inte ser något annat val. I den genren är den ett sevärt exempel.
FOTNOT
Om man tycker det känns lite märkligt hur lätt brorsorna blir krigare så beror det nog på att Zwick glömmer att nämna några detaljer. Verklighetens bröder hade faktiskt armébakgrund, vilket förstås förklarar deras förmåga att snabbt gå från civilister till partisaner.
© Anders Lindahl
2009-08-31
Originaltitel: Defiance
USA, 2008
Regi: Edward Zwick
Med: Daniel Craig, Liev Schreiber, Jamie Bell, m.fl.
Genre: Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2009
Ingår i följande teman
