Public Enemies (2009)

Våldsamt gangsterdrama utan gnista

I den senaste tidens ekonomiska kris är väl trettiotalets depression kanske närmare än någonsin, om inte annat så i tanken. Desperata tider ger desperata människor och sånt för gärna med sig ett och annat otyg. John Dillinger (1903-1934), bankrånare och samhällsfiende, var en av dessa. J. Edgar Hoover (1895-1972), FBI:s första och mest långvariga direktör, möjligtvis en annan. Medan Dillinger under 1930-talets "public enemy-era" blev något av en amerikansk folkhjälte, precis som andra samtidiga brottskändisar som Bonnie och Clyde, fanns det väl ett och annat att invända mot polismakten och den federala statens sätt att bekämpa brott på.

I Michael Manns "Public Enemies" är det svårt att uppamma någon sympati för lagens långa, och våldsamma, arm. En arm som skjuter först, i övertygelsen om att den som träffas säkert gjort åtminstone någonting olagligt. Melvin Purvis (Christian Bale) är FBI-agenten, med ett osannolikt namn som bara verkligheten kan åstadkomma, som får ansvar för att ta fast John Dillinger (Johnny Depp). I vårt första möte med Purvis skjuter han, med ackuratess, en flyende brottslig i ryggen. Och därifrån går det bara utför med moralen.

Men det är för den delen inte bättre på den brottsliga sidan. Även om Dillinger själv porträtteras med viss sympati, naturligtvis behjälpt av Depps egen "charmig rufflare"-persona, är hans anhang ansvariga för en hel rad mord utförda under bankrån och flyktförsök. Så, vem är egentligen protagonisten i Manns film? Finns det ens en sådan enkel uppdelning?

Här är filmens problem. Ramhistorien om Dillingers brottsbana och Purvis jakt på den tidigare är tyvärr inte särskilt intressant. Vi får aldrig uppfattning om att detta är en livsförändrande resa för vare sig Purvis eller Dillinger och ingen av huvudkaraktärerna känns ens själva särskilt engagerade i sina respektive liv. Så hur ska då vi i publiken kunna bli det? Historien fördjupas aldrig till någonting starkare än ett våldsamt actiondrama i trettiotalsmiljö. Det känns som en missad möjlighet då det inte råder brist på talang i detta filmprojekt, vare sig bakom eller framför kameran.

På tal om trettiotalsmiljön så har Michael Mann och hans fotograf Dante Spinotti valt att presentera denna genom ett rätt modernt filmspråk. "Public Enemies" är filmad på video vilket i en film av denna kaliber troligtvis inte har så mycket med budget att göra som med ett medvetet val av vilket uttryck man vill att filmen ska ha. Jag är själv ingen fantast av videokamerans råa och traditionellt icke-filmiska utseende, och "Public Enemies" växlar friskt mellan snyggt ljussatta scenerier och tokfula, platta videoklipp som hade gjort danska dogmaregissörer helt till sig på nitttiotalet.

På ett sätt är det synd att se någonting som man vet kunde varit mycket vackrare att titta på, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är ett grepp som faktiskt fungerar här. 1930-talshistorien blir inte lika bunden till sin egen tidsperiod genom det modernare filmspråket. Därigenom får vi också större möjligheter att komma närmare karaktärerna och dras in mer i historien. Det blir inget distanserat pekoral av "Public Enemies".

Eller rättare kanske, tanken att föra oss åskådare närmare in i historien på detta sätt är god, men tyvärr följer varken story eller aktörer upp detta spår. Slutprodukten blir därför en rätt oengagerad tillika oengagerande film som dessutom är bildmässigt ganska trist.

© Andreas Hallgren
2009-08-09

Originaltitel: Public Enemies
USA, 2009
Regi: Michael Mann
Med: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard, Jason Clarke, Billy Crudup m.fl.

Genre: Action, Drama, Historia, Kriminalfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 2009-07-24

Sök