Bläckhjärta (2008)
Mysigt metaäventyr
Om du avskyr metaberättelser fulla av lån och referenser till andra historier och fyllda av fiffig förundran över sagans makt är detta en film du bör söka med ljus och lykta efter att undvika. Men om du letar efter något som både husets sjuåring och tolvåring kan få ut något av, samtidigt du själv inte blir dödligt uttråkad, kan den nog vara ett tips. Din situation måste förstås inte vara exakt som ovan angivet för att "Bläckhjärta" ska vara av intresse, tanken är alltså att ge ett hum om hur filmen är.
Det börjar i Tyskland, passande nog eftersom Cornelia Funke som skrivit böckerna om bläckvärlden är tyska. Michael Ende var ju för övrigt också tysk, alltså författaren till världens mest kända metabok för barn, "Den oändliga historien". Bokbindaren (och 'silvertungan', har vi i prologen fått veta) Mortimer (Fraser) besöker i sällskap av sin dotter en hypermysig by för att laga något gammalt fint verk och i förbigående leta efter en bok som han sökt ända sedan hustrun försvann. Eftersom filmen börjar här, är det förstås här han hittar boken. Plus vad som måste vara en karaktär från samma bok, förstår man tämligen omgående. Subtilitet är inte vad man i första hand briljerar med.
Ja, man känner igen sig nästan vid varje hörn som rundas, och inte bara för att Funke av filmen att döma älskar att i förbigående nämna alla de berättelser som inspirerat henne till sina egna böcker. Hela historien är en kliché. Men det är inte en så hård dom som det kan låta på pappret... så att säga. Det finns ju ett skäl till att det finns många berättelser om hur skrivna fantasier kan förflytta en i tid och rum, till världar som aldrig funnits och inte kan finnas: nämligen att det per definition är sant. Böcker är magi, på ett annat sätt än film, det är liksom oundvikligt att författare förundrat ska författa även om detta. Att "Bläckhjärta" 'bara' är ett tillskott till en ganska välfylld genre bör alltså inte nödvändigtvis hållas emot den.
När en 'silvertunga' läser högt så händer det grejer. Ur boken i fråga kan karaktärer dyka upp, samtidigt som människor från verkligheten kan försvinna in i boken. För balansens skull, får man förmoda. Känns konceptet okej nog? Isåfall kommer nog filmen kännas mer än okej, för de kanske måttligt imponerande idéerna anländer välklädda och i gott sällskap till duken. Effekterna, om det ordet ens är relevant längre, fungerar, bilderna är fina och musiken fullkomligt regelrätt. Med alla bra skådisar och sina fina miljöer, som ett makalöst italienskt gods med den fria världens mysigaste fönsterbänk, blir det en film som känns rätt livfull.
Fraser fungerar som väntat perfekt i sammanhanget, det är ju sådana här sympatiska, äventyrliga roller han är gjord för. Tillsammans med bland andra Helen Mirren och Jim Broadbent ger han filmen lite avslappnad pondus.
"I'm not bad, I'm just drawn that way" säger Jessica i "Roger Rabbit". Sotfinger i boken har en liknande ursäkt, men den existentiella frågan är förstås hur låst han är till sitt öde och sin skrivna karaktär. Paul Bettany tar hur som helst som vanligt sitt jobb på största allvar och verkar också ha lärt sig jonglera med eld. Som kompensation för sin möda får han spela i kanske fem sekunder mot sin fru, Jennifer Connelly (lucky bastard...).
De små idéerna i den stora idén är sköna. Som när småskurkaktige Capricorn (Andy Serkis i egen analog person) som är belåtet landsflyktig i vår värld (han uppskattar bland annat telefoner och tejp), låter läsa fram skatter ur "Tusen och en natt" för att finansiera diverse reparationer på sitt ensliga slott, eller plockar fram stackars Rapunzel bara för att visa på bristerna hos sin nuvarande, stammande 'silvertunga' och genast skickar henne till fängelsehålan när hans tes är bevisad. Muntert tyket i den gamla goda skolan. Här finns också naturlig plats för minotaurer och tickande krokodiler och för stormen från "Trollkarlen från Oz".
När författaren till "Bläckhjärta" och därmed skaparen till flera av karaktärerna själv blir synlig i handlingen nås ändå nästan gränsen för hur många redan använda repliker och idéer som är tillåtet. Vid slutet hotar ännu en överdos av begagnade och nötta påhitt, och sammanfattningsvis är första hälften av filmen definitivt den mest påhittiga.
Det här är inte en film som likt "Sagan om ringen" (varifrån de bland annat lånat stuket på Skuggan) kan fånga även vuxna tittare totalt, men ska du in i sagans värld i yngre personers sällskap så är den här definitivt roligare än, säg, "Eragon".
© Anders Lindahl
2009-07-21
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: Inkheart
USA / Storbritannien / Tyskland, 2008
Regi: Iain Softley
Med: Brendan Fraser, Sienna Guillory, Eliza Bennett, Paul Bettany, Helen Mirren, Jim Broadbent, Andy Serkis, Rafi Gavron, m.fl.
Genre: Barnfilm, Fantasy, Äventyr
Hemmabio: 2009-07-15
