Dolan's Cadillac (2009)
Dolan har en Cadillac
Robinson vill hämnas. Stryk det där, han måste hämnas. Hustrun, som är beredd att vittna mot den själlöse människosmugglaren Dolan, får betala priset för sitt civilkurage och maken, en harmlös mellanstadielärare, har plötsligt inget att leva för. Utom hämnden, förstås.
När han väl, inspirerad av en serie händelser till synes ämnade att visa honom exakt hur denna hämnd bör utföras, skrider till verket så gör han det med samma målmedvetenhet och tomögda effektivitet som Bronson och de andra, men med ett annorlunda tillvägagångssätt.
Det är ungefärligen stommen i Stephen Kings novell, denna liksom "1408" samlad i "Everything's Eventual" och det är en kort men minnesvärd stomme. Utmaningen för långfilmaren är att fylla ut, utan att bli desperat. Och det är det som närmast okände men långt ifrån debuterande Jeff Beesley har gjort. Det vi ser utöver novellens innehåll är dels en mer detaljerad bakgrund som faktiskt leder ganska målmedvetet fram till just slutet, dels ett tydligare porträtt av filmens skurk. Vi ser det skildrat i vad som ser ut som en film, inte ett studentprojekt på DV, vilket är värt att nämna i dessa tider. Scenerna när Robinson tar jobb som vägarbetare är ett bra exempel, snyggt utfrätta bilder där man nästan känner asfalten smälta under fötterna.
Bra gjort. Det som gör "Dolan's Cadillac" till rentav en bra film i sin genre, vilken kan definieras som 'elak men inte enormt blodig rysare', är ungefär samma saker som inte gör den till en stor film. Den är stilsäker och konsekvent, och i sin tematik och ton samtidigt väldigt begränsad. Den är alltså raka motsatsen till "1408", som istället hävde in allt och köksbänken därtill.
Christian Slater spelar Dolan som om han inte vet att det finns en kamera riktad mot honom. Vare sig han är girigt stressad och åkandes runt i den bepansrade Cadillac som gett novellen och filmen dess namn, pladdrandes omväxlande rasistiskt nonsens och djupsinnigheter eller skräckslaget desperat övertygar han, utan att riskera några Oscar-nomineringar, och det räcker långt för att ro filmen i hamn. Wes Bentley, fortfarande kanske mest känd för sin biroll i "American Beauty", gör resten. Resten, förutom 'resten', gör den där avsaknaden av vettlösa påhitt avsedda att rycka tittaren ur den dvala som nervösa rysarfilmare verkar föreställa sig som den oundvikliga konsekvensen om de skulle nöja sig med att berätta en mörk historia.
Här finns praktiskt taget inga 'hoppa-till-scener, bara flera otrevliga scener. Inte ens den där 'chocken i sängen' eller den döda hustruns inbillade inhopp är egentligen utformade som 'hoppa-till'-scener. Här finns ganska så lite slask och slabb, men vem behöver det när man har klaustrofobi? Det är en stygg och ändå rätt mänsklig bagatell bestående av en serie väl genomförda scener, och kanske inte mer. För min del räcker det längre än vissa plottriga rysare som fumligt vill ta upp alltifrån människans lott till författarskapets kärna medans de skräms. Håfström, känn dig träffad...
FOTNOTER
Bentley är också aktuell i Poe-baserade "Ligeia", vilket är lite roligt eftersom den här filmen, och novellen, innehåller en ganska tydlig referens till Edgar Allans "The Cask of Amontillado".
Ett av förhandsryktena tisslade om att Kevin Bacon skulle spela Robinson. Han fick en annan hämndroll istället, nämligen den i "Death Sentence".
© Anders Lindahl
2009-07-18
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Dolan's Cadillac
USA, 2009
Regi: Jeff Beesley
Med: Christian Slater, Emmanuelle Vaugier, Wes Bentley, Greg Bryk m.fl
Genre: Thriller
Hemmabio: 2009-07-01
Teman: Stephen King på vita duken
Ingår i följande teman
