Drag Me to Hell (2009)

Rätt så ruskig och rolig Raimi-rysare

Efter att ha visat att han kan allt visar nu Sam Raimi att han inte glömt var han startade. Nästan tre decennier efter "Evil Dead" kommer så här en riktig, rejäl rysare med helvetisk humor och satanisk slapstick.

Christine (Lohman) vill visa för chefen på banken att hon inte är rädd för att ta tuffa beslut men väljer helt fel person att demonstrera på. Den gamla zigenartanten som inte får uppskov på lånet nöjer sig inte med att anfalla henne i bilen utan uttalar också den värsta förbannelse hon känner till. Efter tre dagar av förnedring och otäckheter ska straffet krönas med att Christine släpas till helvetet. Överdrivet och orättvist, kan tyckas, och att be om ursäkt visar sig snart vara en omöjlighet. Hur ska det gå? Och vad krävs för att pragmatiske professorn och pojkvännen (Long) ska fatta att det är övernaturligheter å färde?

I staterna har mycket av pratet handlat om åldersgränsen: PG13. Kan en film som får visas för såna småttingar verkligen vara otäck? Ja, menar överraskande många. Men att verkligen skrämmas känns inte som huvudsyftet, utan att vara en riktig, oldschool bio-berg-o-dalbana som inte skäms för att vända verktygslådan upp och ner och hälla blod, slem, maskar och balsameringsvätska över duken.

Någon klok människa skrev att det inte är lika roligt att se Alison Lohman få stryk som Bruce Campbell. Både ja och nej, instämmer och invänder jag. Just att en vän och söt tös råkar ut för så burdus behandling och också grafiskt bekräftar siaren Rham Jas tes om att hon kommer vara beredd att göra en hel del för att undslippa sitt öde, hör faktiskt till charmen. Och om filmen inte nödvändigtvis kan skrämma alla tittare på riktigt så är detta odiskutabelt: Christine får det tufft!

Utströdda genom handlingen, ett barnsligt simpelt hopkok av Stephen Kings "Thinner" och några ockulta teman, finns en kavalkad av sensationslystna och underhållande scener. Lohmans kamp mot den gamla gumman i en bil är en talande uppvärmning, där häftapparater och linjaler blir spontana tillhyggen. Längre fram följer sprutande näsblod, upprepade demontrakasserier med inslag av misshandel, grov gravskändning och en middagsbjudning där "Eraserhead" möter "Frostbiten". Och ett litet desperat beslut som nog kommer alternativt roa och uppröra tittarna allra mest.

Humorn är burdus, smaklös och rolig. Skräcken består ofta av enkla hoppa-till-chocker och rent våld, plus den ju faktiskt riktigt otäcka förbannelsen som väntar huvudpersonen. Det är inte en flamsig komedi i stil med Campbells "My Name is Bruce" men det är en skräckis där det ofta känns okej, till och med uppmuntrat, att skratta även mitt i hemskheterna. Det är över toppen och under bältet. Samtidigt är Justin Long och Lohman ett för trevligt par för att man ska kunna ha total, flabbande distans till det hela.

Att det är Sam Raimi som återbesöker sin första genre är uppenbart i alla referenserna och i tonläget, men det visar sig inte lika mycket i kreativt kamera- eller manusarbete. Här flyger också uttryckta ögon genom luften, men i "Evil Dead II" klippte Sam till ögats perspektiv. Det fattas lite fantasi, kort sagt.

"Drag me to Hell" är ändå en så festlig biostund som det egentligen otrevliga materialet tillåter och en ourskuldande skräckis av en sort vi sällan ser nuförtiden. Kanske hade man haft skäl att vänta sig ännu lite mer, men visst är denne gamle beundrare tacksam för Raimis present till fansen.


FOTNOTER
Christopher Young har även skrivit musiken till "Hellraiser".
Jodå, Sam Raimis gamla Oldsmobile är med!
Här i Sverige är åldersgränsen 15 år; Statens biografbyrå verkar helt enkelt ha avrundat uppåt.

© Anders Lindahl
2009-06-23

Spoiler

Originaltitel: Drag Me to Hell
USA, 2009
Regi: Sam Raimi
Med: Alison Lohman, Justin Long, Lorna Raver, Dileep Rao, David Paymer, Reggie Lee

Genre: Skräck
Svensk biopremiär: 2009-06-12
Hemmabio: 2009-11-04

Sök