Appaloosa (2008)
Regelrätt men annorlunda western
"Filmen är ju helt fel!"
Insikten, som inte nödvändigtvis medför fördömande, infinner sig hos både mig och medtittande sambo flera gånger och når sitt kulmen efter en timme. Grundhandlingen är minst sagt bekant, men i scen efter scen så fattas förväntade komplikationer. Har de inte fått westernmemot...? Det är inte tråkigt - det borgar kvalitetsskådisar, korta våldsexplosioner och korta komiska repliker som känns som omedelbara klassiker för - men det är dramaturgiskt helt 'fel'.
Tids nog 'skärper filmen till sig' och vi stöter på de hinder som krävs för att man ska kunna tycka att ett förhoppningsvis lyckligt slut för de inblandade är välförtjänt. Det får ju inte gå för lätt, liksom. Men samtidigt fortsätter "Appaloosa" att kännas annorlunda på ett behagligt vis, inte genom akrobatiska krumbukter för att trotsa förväntningarna utan genom att berätta en precis lagom ovanlig westernstory.
Ed Harris, som både regisserat, medförfattat, producerat och spelar en av huvudrollerna, ser fullkomligt stenhård ut i svart westernutstyrsel och hans framtoning gör inget för att dämpa det intrycket. Vid ett tillfälle svarar hans karaktär "sure" på frågan om han är beredd att dö för att göra sitt jobb och om det är en pokerbluff är den briljant. Tillsammans med Viggo Mortensen åker han runt och skipar rättvisa och ordning när laglösa svin som Jeremy Irons tror att de kan styra och ställa som de vill. De är ett utmärkt radarpar och alldeles uppenbart vänner som respekterar varandra nog att vara ärliga. Everett Hitch (Mortenson) är killen med voice-overn, och den som fyller i det saknade ordet när Virgil Cole (Harris) fastnar på någon finare term. Deras effektivitet och samspel är en av de saker som gör filmen härlig att se även när den rent tekniskt inte är särskilt spännande.
Irons är en skurk, med ovårdade hantlangare, obefintlig moral och eventuellt goda kontakter med presidenten. Man ska inte gilla honom nämnvärt och risken är inte överhängande. Renée Zellweger är nyanlända änkan Allison French som anländer till Appaloosa strax efter våra hjältar och med förbluffande snabbhet vinner Coles hjärta. Eller något. Några himlastormande känslor visar inte Cole, bara en solid övertygelse om att de borde flytta ihop - kanske för att hon verkar representera en förfining som han tycker är tilltalande eftersom han själv inte besitter den i någon större mån. Allison själv inbjuder till psykologiska utvärderingar och i värsta fall några syrliga kommentarer om könsroller eftersom hon nästan ensam får representera kvinnosläktet i den vuxet grabbiga historien och inte gör det på det mest smickrande vis. Viggo hittar dock en kvinna med lite starkare moral och självkänsla och man får väl förmoda att de flesta har vett att se Allison som en osäker och ensam dam, inte något statement i form av en karaktär. Framförallt 'tvingar' hennes beteende fram lite udda frågeställningar som väcker oförutsägbara och intressanta reaktioner. Lance Henriksen får slutligen tillfälle att vara med i en riktig film, vilket numera är långt ifrån självklart för denna hårt jobbande veteran.
Trots det allt annat än regelmässiga upplägget finns alla westernbitarna här. Skurkar, sheriffer, indianer, tågresor och dueller. Skådisar som både trivs och äger duken, genrehoppande filmfotografen Dean Semlers vackra bilder och den oförutsägbara handlingen - som alltså känns som en lite annan historia snarare än ett pretentiöst genreexperiment - gör summa summarum "Appaloosa" till en av 2000-talets hittills mest sevärda westerns.
FOTNOTER
Millenniets hittills bästa western är förstås serien "Deadwood" och på långfilmsfronten rekommenderas också "Open Range" för den som får mersmak för denna lite försummade genre. Plus "3:10 to Yuma" med reservation för slutet.
En bok med samma namn från 2005 av Robert B. Parker ligger till grund för filmen, och för den nyfikne finns det sedan 2008 en uppföljare vid namn "Resolution" att läsa.
© Anders Lindahl2009-06-20