In Bruges (2008)

Mördare i själslig brygga

Martin McDonagh har utgått från två saker när han skrev sin långfilmsdebut.

Dels den intressanta frågan om vad som händer när de vinande kulorna från yrkesmördarna träffar någon annan, någon oskyldig. Och vad som då händer med den som höll i vapnet.

Dels den belgiska staden Brygge, som med sina välbevarade medeltida stadsdelar, vackra kanaler och mäktiga klocktorn är som gjord för att filmas i, men som mig veterligen inga kända filmer filmats i. Och kanske blir det inte ändring på det nu heller, då han närmast tagit patent på stället.

Två ganska ovanliga inslag, alltså, i en faktiskt ganska ovanlig film. En svart komedi, visst, men med några käftsmällar av allvar som får det att ringa i öronen även när man luras att fortsätta skratta.

Två engelska yrkesmördare anländer till Brygge, för det har deras uppdragsgivare Harry bestämt och Harry säger man inte emot. Ken gillar staden från första anblicken och antar turistrollen med glädje. Han är veteranen, spelad så solitt av Brendan Gleeson att han inte måste anstränga sig för att vi ska förstå att han är människa trots sitt yrkesval. Hans lite barnsliga kollega Ray vantrivs från start, åtminstone tills han fäster blicken på vackra Chloe (Clémence Poésy). Colin Farrell spelar ganska yvigt, men också precis så bra som han alltför sällan gör och övertygar både i sårbart allvar och i bitande kommentarer.

Gradvis framgår det i en serie starka överraskningar vad de har i stan att göra, varför Ray verkar så uppriven och vem Harry - som vi först bara möter som en telefonröst - är. Harry är Ralph Fiennes som ännu en gång är fantastiskt bra på ett helt nytt sätt. Han har ju ovanan att stjäla showen även i de mest illustra sammanhang, och han förnekar sig inte när han till slut korsar kanalen och beväpnad med en svårigenkännlig dialekt och "en normal pistol för en normal människa" ska skipa sin egen sorts rättvisa.

Vad som på papperet hade kunnat kännas som en självbelåten arthouse-uppgörelse med hitmangenren blir tack vare denna skådistrio, och en del andra lyckliga omständigheter, en film som lever.

Det blir skottlossningar på vackert nattbelysta kullerstensgator och några extrema inslag, men pratandet känns som en minst lika viktig och vital del, helt enkelt för att de har intressanta saker att prata om och intressanta synsätt på dem. Eller väldigt fåniga saker att säga och jäkligt roliga sätt att säga dem på. Inte minst kan McDonagh skriva dialog som spårar ur på ett roligt vis, som när Ken ska vara brutalt ärlig mot sin boss men går lite för långt och får backa lite. Det känns helt enkelt inte som om de har den där totala kontrollen över sina ordskiften. Politiskt inkorrekt och svordomsfyllt pratar de på som om de inte vet att det finns filmtittare på andra sidan duken eller skärmen.

Det är väldigt mycket som stämmer och som också känns relativt fräscht i den här välförtjänt hyllade filmen. Stickspåren, som Rays fascination för dvärgar, lyckas roa utan att rasera och vissa scener som man trodde bara var där för att de var roliga visar sig ha konsekvenser längre fram. Stadens gammalmodiga lugn (tristess, enligt vissa) kontrasterar effektfullt mot de intensiva engelsmännen. Hieronymus Boschs vrickade domedagstriptyk får en naturlig plats i det hela, och inte bara för att den huserar i Brygge. De intressanta birollerna förstärker utan att distrahera. Carter Burwells fina musik gör inte filmen sämre.

Om man absolut måste klaga på något så kanske slutet knyts ihop lite för "snyggt", lite för skrivet. Om det är det värsta man kan säga om en film så måste betyget förstås bli minst fyra russin.

© Anders Lindahl
2009-06-12

Originaltitel: In Bruges
Storbritannien / USA, 2008
Regi: Martin McDonagh
Med: Brendan Gleeson, Colin Farrell, Ralph Fiennes, Clémence Poésy, m.fl.

Genre: Drama, Komedi, Kriminalfilm, Thriller
Hemmabio: 2008-12-01

Sök