Duellanterna (1977)
Den som i leken tvingas, får leken tåla
För att börja med det som alla är eniga om:
"Duellanterna" är vacker att se på. Lika vacker, törs jag påstå, som Kubricks "Barry Lyndon". Likheterna är fler, bland annat en ej presenterad berättarröst, en handling förlagd till förr-i-tiden (1700-talet för Barry, den här startar år 1800) och ett musikaliskt tema som effektivt sätter stämningen från start.
Men om Lyndon vill vara en gentleman i betydelsen en som lever gott utan att behöva arbeta, är D'Hubert (Carradine) en gentleman i den betydelse vi numera oftast menar. Han skvallrar inte ens på en fiende, han har charm och kan uttrycka sig och om det krävs så försvarar han sin heder med värja. En kanske ännu viktigare skillnad är att där Lyndon bitvis osar av svart ironi så är "Duellanterna", baserad på en berättelse av Joseph Conrad, en rättfram och enkel historia.
Men inte tråkig, törs jag påstå, när ett frustrerande dilemma blir en engagerande - och väldigt snygg - film. Stackars D'Hubert lyckas nämligen göra sig ovän med den ständigt stridslystne Feraud, spelad av Harvey Keitel på ett beundransvärt irriterande vis. Vad som egentligen är katalysatorn får varken vi eller D'Hubert helt klart för oss, men kamperna blir inte mindre livsfarliga för det.
Av de två duellanterna är alltså den ene motvillig, den andre påfluget ivrig, men det krävs två för att fäktas och de är jämnbördiga, så med några års mellanrum möts de med vapen i hand och sekonderna till hands. Ständigt stigande i graderna i armén, ständigt hejdade från att döda varandra av olika omständigheter, duellerar de - kanske till fots på dimtäckta ängar, kanske från hästryggen i vacker björkskog. Dusterna blir ibland till allmänt intresse inom armén, andra envigar utkämpas i tysthet. I bakgrunden av alltihopa anas hela Napoleons karriär och fall. Lite kärlek blir det också, men det är framförallt en berättelse med fokus på den utdragna kampen - som i motsats till regeln inte präglas av någon ömsesidig respekt kämparna emellan. De här killarna ogillar varandra starkt.
Trots den krigiska kulissen och det blodiga temat, med semiskalperingar och annat osmakligt som följd, så är det faktiskt en sympatisk film - allra mest genom sin sympatiska huvudperson. Manusförfattande Gerald Vaughan-Hughes känner inget behov av att med moderna ögon svartmåla honom för att han tillhör en priviligierad överklass och ibland är det skönt när dåtiden får stå på sina egna ben.
Det här var Ridleys långfilmsdebut - vid det visserligen näppeligen underbarnsunga 40. Budgeten var ganska låg. Det märks inte. Scott hade skaffat regierfarenhet på diverse TV-serier och efter ett par hundra reklamfilmer tillsammans visste han och filmfotografen Frank Tidy hur man gjorde snygga bilder, och om man inte har budget nog att bygga scenografi är det ju bara att leta upp några pittoreska ruiner. Det mer än fungerar, det är ibland magiskt. Slutbilden är i sig magnifik. Mot bakgrund av vad som inträffat precis innan blir den poesi.
Fäktandet övertygar också. Keitel var tydligen ingen van svärdsviftare innan han tränade inför rollen, medans Carradine hade en del skolning sedan tidigare, men det hjälper säkert bara till att ge den sistnämnde rädsla i blicken. Valet att inte ha några "knappar" på svärden ökar förstås också realismen på flera sätt.
Man kan om man så vill ana lite ekon av "Duellanterna" i Nolans "The Prestige", man kan också med lite fantasi se föraningar av "Alien" i vissa bilder. Med lite fantasi, alltså... Och så kan man avnjuta den som en formmässigt fulländad film som rentav kan engagera en om man är på rätt humör.
FOTNOT
Den som blir nyfiken på duellkonceptet och vill veta lite mer raka fakta i ämnet kan med fördel leta upp Richard Cohens "Svärdet" (By the Sword), en fascinerande tur genom svärdsfajtandets historia. Där får man bland annat veta hur många kulturella ikoner som också varit förtjusta i att riskera livet på fritiden.
© Anders Lindahl
2009-08-03
DVD / Blu-ray
Paramounts utgåva, som i skrivande stund nästan ges bort, innehåller dubbla kommentarsspår (bl.a. ett med Ridley själv). I "Duelling Directors", gjord 2002 i samband med DVD-releasen, får Kevin Reynolds tillfälle att prata med Scott om filmen, och det blir uppenbart varför man tycker sig känna igen scenen i slutet på hans "Greven av Monte Cristo". Mycket trevlig pratstund två filmare emellan, som även innehåller klipp från inspelningen av filmen 25 år tidigare.
Duellanter från DVD-omslaget.
Originaltitel: The Duellists
Storbritannien, 1977
Regi: Ridley Scott
Med: Keith Carradine, Harvey Keitel, Cristina Raines, Diana Quick, Albert Finney, Edward Fox, Tom Conti, m.fl.
Genre: Drama, Äventyr
Teman: Livsfarliga sporter
Ingår i följande teman
