Rovdyr (2008)
Norsk 70-talsskräck à la 2008
Vi har sett dem förut. Ociviliserade typer som dödar stadsfolk av föga starkare skäl än att de råkar befinna sig i deras nejder. Ibland äter de upp dem också, och ibland gör de plågan lång bara för skojs skull. Mänskliga rovdjur, helt enkelt.
Vi har inte lika ofta sett det ifrån Norge, men de börjar ju ta genrefilm på allvar där borta, med "Fritt vilt" och allt, så en Motorsågsmassaker-wannabe är väl den logiska följden.
Det gamla smutsiga stuket som åter härskar i både remakes och "nya original" är idealet även här, med en "handling" förlagd till 1974 och ett försök att få digitalvideo att se ut som gammal urblekt film. Om det nu inte alltså redan hunnit bli modern industristandard att göra det just på detta vis hade "Rovdyr" förstås tjänat extrapoäng på attityden.
Jag gillar ändå vad de försöker göra, och i några scener lyckas med. Jag har svårare för att hylla helheten och förklaringen kan sammanfattas med brist på fantasi. Hur mycket fantasi ska det då behövas i en så'n här rå skräcktripp, undrar du kanske? Mer än så här, lyder mitt svar. Att det är kul att det görs en sådan här film i Norge räcker ungefär lika långt som att "Strandvaskaren" var svensk, det vill säga: bara en liten bit. En lika liten bit räcker det uppenbara faktum att regissör och manusförfattare gillar 'rätt sorts skräck'. Resten av jobbet måste själva filmen göra, men den här filmen har inte riktigt energin som krävs.
En kvartett unga vuxna från, får man alltså förmoda, storstaden bilar längs skogsvägarna mot någon vagt förklarad ambition att gå i naturen. De gör sig ovänner med lokalbefolkningen i den obligatoriska restaurangscenen, plockar upp en rädd lifterska och blir sedermera utsatta för omständliga massmordsförsök från nästan ansiktslösa jägare som ser mer ut som lodisar än som de lite mer vrickade monsterfamiljer som presenterades i staterna på 70-talet.
Skådespeleriet är efter omständigheter, genre och budget okej. Faktiskt lyckas de etablera ganska mycket av karaktärerna på kort tid innan själva skräckfasen infaller. Kanske för kort tid, eftersom de inte har så mycket att fylla resten av filmen med. Kroppar-går-sönder-effekterna är också klart tjänliga, om det är vad du kommit hit för (men isåfall kanske lite för sällan förekommande). Affischen / omslaget med en fot på väg mot en björnsax är klockren. Och ibland är det spännande och grymt.
Att "Rovdyr" inte bjuder på någonting nytt alls är förlåtligt, kanske rentav rätt. Ska man göra en ren genrefilm så hör det väl till saken att varje scen ska kännas bekant. Att den faktiskt känns lite seg ibland, med sin modesta speltid på en timme och en kvart, känns mindre motiverat. Jag skulle tippa att hälften av tiden används till att vi följer en rädd människa gåendes genom skogen, eller eventuellt sittandes gömd någonstans. Greppet att hålla på chockerna och bygga upp spänning med stunder av dov väntan känns här ibland mest som utfyllnad, till den grad att jag föreställer mig sådana här dialoger i klipprummet:
"Hur länge kan vi ligga på den här scenen?"
"Bara lite till, vi är inte ens uppe i en timme än..."
Långfilmsdebuterande regissören Patrik Syversen, som av resumén att döma har vässat tänderna på genrebesläktade kortfilmer, hushåller osmart med spänningsmöjligheterna genom att avfärda några av offren ganska så omedelbart, så när det väl tänder till är resurserna högst begränsade. Rovdjuren verkar vidare sakna motivation, om det högtravande ordet ursäktas. Man vet liksom inte varför de jäklas så, och än mindre varför de envisas med att fånga sina offer och sedan låta dem rymma igen. Är det för att roa sig, helt enkelt? Men så särskilt roligt verkar de ju inte ha. Den känns lite hipp som happ, hela mördarbiten, och det är faktiskt ett problem. Visst ogillar man mördarna rätt så starkt, visst hoppas man att något av de tilltänkta offren ska hitta sin inre barbar och slå tillbaka så som genren kräver, men om det är något som gör dessa monster unika är det deras lite förvirrade 'alldaglighet'. Ibland undrar jag om de verkligen vill döda sina offer, som när en av dem pendlar som en knivbeväpnad åsna mellan två mänskliga hötappar.
"Ta båda för fan," som den där biobesökaren sa vid scenen där Neo ska välja mellan det röda och det blå pillret...
"Rovdyr" är en konsekvent genomförd genrefilm, men den är också konsekvent ett eller två snäpp svagare än alla sina otrevliga förebilder. Bra initiativ Norge, försök igen!
FOTNOTER
"Backwoods" heter tydligen filmen på engelska, vilket är lite intressant eftersom den i vissa delar påminner om Spanienproduktionen "Bosque de sombras" som också fått "Backwoods" som engelsk titel.
© Anders Lindahl
2009-06-04
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Jag förstår inte allt som sägs på norska, jag erkänner det villigt. Med lite uppmärksamhet hajar jag det mesta, men missar också en hel del. Därför är avsaknaden av textning till extramaterialet, bland annat en bakom-film, ett ganska rejält minus i min bok.
Den där bilden från DVD-omslaget. Perfekt! Usch!
Originaltitel: Rovdyr
Norge, 2008
Regi: Patrik Syversen
Med: Henriette Bruusgaard, Kristina Leganger Aaserud, Janne Beate Bønes, Jørn Bjørn Fuller Gee, m.fl.
Genre: Skräck
Hemmabio: 2009-06-24
Relaterat: Motorsågsmassakern (1974)
