Tvivel (2008)

Vem ska man tro på när... allt är så här?

- Tvivel kan bli ett band lika starkt och hållbart som säkerhet.
Fader Flynn predikar i en katolsk New York-församling året efter Kennedy-mordet. Hur ska man hantera osäkerhet egentligen?

Sanningen undflyr oss på denna planet. Alla har sina historier att berätta, men vad är Historien? Tvivel hindrar oss att bli fanatiker, men för mycket av den varan kan också vara förbrännande intill galenskapens gräns. ”Tvivel” spelar på de strängarna och gör det effektivt. Den lever på och är beroende av att frågan om absolut säkerhet och dess motsats kan vara så frustrerande. Det leder till tvekamp i sakristian, eller snarare på rektorsexpeditionen mellan Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman. Need I say more? Det här bär klara spår av pjäsbakgrund och dialogen är central. Den tar också tid att bygga upp sin atmosfär och uppnå avsedd verkan. Men till slut är vi där de vill att vi ska vara.

Tvivlande. Det kunde ha varit ännu ett fall av missförstådd nydanare som blir martyr, tänk ”Döda poeters sällskap”, eller en laddad studie av intolerans och självförakt som i ”Priest”. Det här är i stället en triumf i betydelsen att det faktiskt är svårt att välja sida. Är syster Aloysius (Streep) en trångsynt, rigid och paranoid personförföljare som bara rakt av ogillar nya prästen för hans nya idéer och därför vill sätta åt honom till varje pris? Eller är hon bakom sin strikta mask en god människokännare som på goda grunder vill skydda en utsatt elev från en välgörare som i själva verket är en förförare och varg bland lammen? Det är verkligen inte enkelt. Särskilt med de ofrånkomliga associationerna till alla pedofilskandaler i katolska kyrkan på senare år som del av förförståelsen. I rektorskan Aloysius roll ingår ju vaksamhet och hon yttrar någonting tidigt i filmen om att hon hamnat i ett liknande dilemma förr, men då inte varit ensam om att behöva ta ansvar för situationen.

Hon är, trots sina gammalmodiga aversioner mot allt från ”Frosty the Snowman” till kulspetspennor, ingen monsterabbedissa som Rikissa från ”Arn”-världen eller den sadistiska flickfostraren i ”Magdalenasystrarna”. Och Fader Flynn (Hoffman) är en man som lägger sina ord väl i predikstolen och låter genuint klyftig. Han ser också ut att bry sig om eleverna, särskilt Donald som är den ende afroamerikanske i ett hav av italienare och irländare. Men har han gått för långt i sin omsorg och utnyttjat Donald? Det är inte helt klart att han inte har något att dölja.

Mitt i allt står syster James (Amy Adams) ung och idealistisk, och vet inte vad hon ska tro, klämd mellan två kraftpoler som motarbetar varandra. Ska hon lite på sina egna misstankar och sin överordnades instinkter när hon samtidigt vill se mer av den förnyelse som Flynn förordar? Eller håller hans förklaringar och stormen försiggår i ett vattenglas? Han är sympatisk, medan en del av hans beteendemönster väcker...tvivel. Filmen är finstilt och lämnar väldigt mycket öppet för tolkningar. En berättelse om sanningens natur, om tillit och om hur hopplöst det kan vara att komma fram till ett svar som man själv kan leva med.
- Vi kanske inte ska sova gott om natten, funderar syster Aloysius.
Det kanske inte är meningen att man någonsin ska kunna slappna av om man valt denna bana i sitt liv.

Får vi något svar till slut? Det tillhör väl de där frågorna jag i min befattning bör undvika att besvara. Viktigare är om det är värt att se filmen i vilket fall. Ja - om du inte skräms av konceptet Broadway till Biografen, en svag dos fysisk dramatik och i stället väldigt mycket duellerande och dividerande på det verbala och mentala planet; särskilt mellan Hoffman och Streep, men även inkluderande den till synes oskuldsfulla Adams och så Viola Davis som unge Donalds mamma med de ledsna ögonen - så absolut. Utan darr på ribban. Otvivelaktigt.

© Johan Lindahl
2009-06-02

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

---

DVD / Blu-ray

John Patrick Shanley berättar gärna om hur han tog sin pjäs och flyttade över till film, men också om sina egna minnen av fostrande nunnor i Bronx.
- A very New York story, kallar han sitt verk.
Och om nunnor i allmänhet har han mest positiva erfarenheter. Att casta Meryl Streep i ledande roll var ”oundvikligt”. Och hon tycker det är fantastiskt att spela mot Hoffman. Alla är snälla mot varandra. Lite annorlunda är stommen i första segmentet, där regissören sjäkv intervjuar sin största stjärna.

Dave Karger från Entertainment Weekly pratar också med kvartetten Streep, Hoffman, Adams och Davis i ett avsnitt där de bland annat jämför teater- och biopubliken som fenomen. Dessutom samtalas det om människans natur och särskilt Davis blir riktigt engagerad. Veteranen Howard Shore berättar om sina kammarmusikvinklingar och annat kring filmmusiken. Shanley släpper fram några numera pensionerade nunnor från verklighetens "Sisters of Charity”, däribland förebilden för filmens syster James. Vi får också lite bakgrund till tidsandan 1964, när det andra Vatikankoncilitet hade påbjudit reformer inom katolska kyrkan. En del var med på tåget, men inte alla. Det finns också ett kommentarspår med Shanley som jag bara skummat igenom en aning av. Regissören filosoferar i alla fall kring miljöer, katolska traditioner och stämningen i filmen, med mera.

---

Originaltitel: Doubt
USA, 2008
Regi: John Patrick Shanley
Med: Meryl Streep, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams, Viola Davis, Alice Drummond, Joseph Foster II m fl

Genre: Drama, Religion/filosofi
Hemmabio: 2009-05-20

Sök