Der Baader Meinhof Komplex (2008)

Tysk terror i backspegeln

Halvt oskuldsfull och publikfriande vinjett på en nudiststrand - något som tyskar sägs gilla, eller hur är det? Till Janis Joplins "Oh Lord, won't you buy me” får barnen en grundkurs om Iran.
- En shah halshugger alla han inte tycker om.
”Blowing in the wind” med Bob Dylan ljudsätter eftertexterna. Och så dags är det många frågor som verkligen blåst omkring. Men inte så många svar. Det är ett storslaget företag att berätta den här delen av nutidshistorien. Också riskfyllt och en direkt inbjudan till angrepp från alla håll, för vad är en rättvis bild?

För att göra det klart från början; jag kan inte se att filmen förhärligar terrorism. Den försöker dock till viss del förklara dess uppkomst, utan att vilja komma med facit för allt. Framförallt är den engagerande, energistinn och ibland provocerande. Efter 20 minuter vill jag själv bli militant anarko-marxist eller något i närheten. Två timmar senare har jag insett varför jag inte är det.

Polisbrutalitet mot protesterande studenter i Västtyskland cirka, eller exakt, 1968 bara förstärker de antiimperialistiska aktivisterna medan Vietnamkriget eskalerar, Martin Luther King mördas och fler förändringssymboler med honom. Anarkistledaren Rudi Dutschke är drivande agitator i början, men utsätts för ett mordförsök och försvinner ur bilden. Andra går i stället från ord till handling. Som journalisten Ulrike Meinhof. Men efter avhyvlingar som ”Tror du verkligen att din teori-onani kommer att förändra något” från vänner som Gudrun Ensslin blir det väl till slut ohållbart att stanna vid skrivmaskinen (jag påminner om att det här var nästan 40 år sedan; desktop publishing var fortfarande science fiction).
- Våld ska lösas med våld, resonerar även Andreas Baader, Ensslins boyfriend och en adrenalin-junkie med flexibel moraluppfattning.

Kulturkrockar uppstår när de nymornade terroristerna väljer just våldets väg, åker på träningsläger någonstans i mellanöstern och möter palestinier med andra moralkoder och metoder. Vad är det för mening att träna ökenkrig när man ska starta en stadsgerilla, och varför fattar inte värdfolket att revolution och fri sex hör ihop? Hur svårt kan det vara? RAF (Röda arméfraktionen) får dock efterhand många unga sympatisörer, medan en reflekterande polischef (spelad av Bruno Ganz) funderar på kontraterrorismens finer points, omgiven av mer enkelspåriga myndighetskolleger. Den vänsterradikala rörelsen växer och går allt längre, med bankrån och sprängattentat mot medier, myndigheter och militära mål. I samma veva inträffar attackerna från palestinska terrorister i München-OS 1972. Och senare ambassaddramat i Stockholm 1975. Filmarna påminner oss om tidslinjen då och då med hjälp av sådana ikoniska tragedier. Och - spoiler eller inte - när topptrion fångas in är spelet ändå inte slut. De förblir farliga som symboler och inspirationskällor för andra.

Mina minnesbilder (såsom född -68) från den här erans nyhetsflöde är ganska vaga, men friskas upp en aning. Det är väl främst händelserna från andra halvan av 1970-talet jag på något sätt kan relatera till personligt, även om jag då inte förstod särskilt mycket av sammanhanget. Jag drar mig till minnes svarta rubriker om den italienska varianten Röda brigaderna och kidnappningsoffer som Aldo Moro, ungefär i samma veva som den islamiska revolutionen i Iran. Är det sant att den västtyska revolutionära rörelsens regenerering bygger på en myt, som det uttrycks av Ganz-karaktären? Det som föds i äkta vrede och upprördhet över orättvisor slår över i orealistiska förväntningar och fanatism. Ulrike Meinhof verkar här intelligent och med potential att verkligen påverka samhället, men hon knuffas över en tröskel och tappar greppet.

Ensslin och Baader är från scratch mer medvetna om vilken väg de valt, även om man kan ifrågasätta hur mycket de egentligen vet om världen. Kicken - är det en del av grejen? Och Baader är ingen fanbärare jag själv skulle vilja följa även om jag hade revolutionära böjelser färdiga att koka över, intalar jag mig. Snarare en hetsig hedonist och arrogant narcissist som ogillar alla mothugg. Avvikare från hans agenda utpekas lätt som förrädare mot ”saken”. En playboy med potential för diktatorskap om han haft större framgång och mer makt, misstänker jag. Märkligt nog ger han ett mer balanserat intryck i filmens senare del, när RAF är inne i sin andra andning utan honom själv i den aktiva ledningsgruppen.

Jag misstänker också att Bruno Ganz fungerar som manusförfattarens alter ego med sina effektiva praktiska råd kring antiterrorismen, samtidigt som han luftar en egen softare systemkritik. Filmen fortsätter konsekvent att visa på fler sidor av konflikten än bara en. Världen var full av våldsamma uppgörelser vid den här tiden - också. Och förvirrande måste det ha varit. Vilket imperium var värst? USA in i Vietnam och Sovjet in i Tjecko. Vilka alternativ återstod?

Filmen söker också förklara en stämning och atmosfär som driver fram massiva protester från en uppväxande generation innan en hård kärna vill ta ett steg till, och så ännu ett steg till för att möta det man uppfattar som förtryck av friheten även i en demokrati som Västtyskland. Först med drastiska aktioner för att väcka uppmärksamhet, men för varje gräns som överträtts blir det lättare att korsa ytterligare en. Och det skapar kedjereaktioner. Filmens fokus på händelserikedom gör säkert att den haltar vad gäller analytisk skärpa i alla detaljer. Men den lever och rör sig och får mig mer intresserad av en process i ett land inte långt borta för inte så länge sedan, hur den eran påverkats av det som kom innan och hur den lämnat spår efter sig idag.

Slutet - ja, det är bryskt korthugget med tanke på filmens mättande format i övrigt. En koda som kan tolkas fritt och ett sista skott. Frustrerande och samtidigt utmanande. Vad har vi lärt oss sedan dess, om något?

© Johan Lindahl
2009-05-19

Originaltitel: Der Baader Meinhof Komplex
Tyskland / Frankrike / Tjeckien, 2008
Regi: Uli Edel
Med: Martina Gedeck, Moritz Bleibtreu, Johanna Wokalek, Nadja Uhl, Stipe Erceg, Niels-Bruno Schmidt, Sebastian Blomberg, Bruno Ganz m fl

Genre: Drama, Historia, Politik, Thriller
Hemmabio: 2009-04-15

Sök