Martyrs (2008)

Mycken blodspillan men för lite själ

Fransk skräck är ju lite i ropet just nu, dock med betoning på ”lite”. Fortfarande är det jänkarnas ofarliga blodskvättande bland stylade tonåringar utan acne som spelar in mest pengar, men finsmakarna har utan tvekan börjat kika åt Europas håll. Frankrike har på kort tid blivit synonymt med sleazy budgethorror med goda produktionsvärden, massor med gore och oftast rätt så stabilt uppbyggda karaktärer och historier. Frankofilerna kan dock vara lugna - baguetter och vin är fortfarande det de är mest kända för.

Men det vi blivit bortskämda med i filmer som ”Switchblade Romance” och ”Inside” saknas tyvärr i ”Martyrs”. Den här filmen provocerar dessutom lite genom att antyda ett djup i historien som inte finns där. "Martyrs" är nämligen inte djupare än barnbassängen i Huddinge-hallen - i den grunda änden.

Det hela handlar till synes om en tjej, med djupa själsliga ärr efter år av inspärrning och tortyr i källaren hos en helt vanlig familj. Tänk lite Josef Fritzl möter Jigsaw ungefär. Vi får ingen egentlig förklaring till varför hon spärrades in och torterades under en lång tid, det enda vi får veta är att hon har en hagelbössa och hon är redo att hämnas.

Åren i fängelse har dock satt sina spår i psyket och hämnarturnén går inte riktigt som hon tänkt sig. Och för hennes stödjande kompis som hängt med på ett hörn går det definitivt inte som hon tänkt sig. Utan att avslöja för mycket tar filmen halvvägs in en brutal vändning där kompisen istället blir ett offer, eller martyr om man ska gå efter filmmakarnas pretentioner, och en lång rad obehagliga effektsökande gore- och misshandelsscener tar vid.

Gore kan vara kul för sakens skull, precis som Åsa-Nisse kan vara kul när man dör av längtan efter lite gubbhumor från 60-talet. Men gore blir sällan bra om det inte finns någon psykologisk substans bakom och någon sorts engagemang i karaktärerna som drabbas, alternativt berättigas av storyn. Så är inte fallet här. Kidnapparsekten och dess motiv är rent ut sagt löjliga, mediokra, pretentiösa och så taskigt skrivna att jag inte köper det för fem öre. Martyrmyten som presenteras i filmen är så fullkomligt absurd och meningslös att de någorlunda påhittiga gore-scenerna bara känns provocerande i sin dumhetskontext.

Det finns minnesvärda scener i filmen och den slutliga gore-extasen när en kvinna blir misshandlad ”in på bara skinnet” (ni som ser filmen kommer att förstå) sätter sina spår på näthinnan. Men ”Martyrs” är en film som vet att den vill provocera, men sen vet den inte så mycket mer. Den lånar lite från ”Saw”, lite från ”Grudge”, pendlar mellan klassisk revenge-rulle och nutida tortyrporr med konstiga imaginära inslag, och klär in detta i en story som funkar en stund men som sedan spårar ut och blir idiotisk.

Två svaga russin blir det alltså till ”Martyrs”. Se den för all del för att stödja europeisk skräck och Canal+ i synnerhet som vågar satsa på filmer som försöker tänja på skräckens snäva genrekonventioner. Alla filmer kan ju inte vara lyckade men många ägg måste ju som bekant knäckas innan omeletten dyker upp på middagsbordet.

© Johan Hultgren
2009-04-13

Originaltitel: Martyrs
Frankrike, 2008
Regi: Pascal Laugier
Med: Morjana Alaoui, Mylène Jampanoï, Catherine Bégin, Robert Toupin, Patricia Tulasne

Genre: Skräck
Teman: Franska nya skräck-vågen

Ingår i följande teman

Sök