Mad Men - säsong ett (2007)

It's a mad, mad, man's, man's world

"Ska vi dricka före eller efter mötet? Eller både och?"

60-talets reklamare på Madison Avenue i New York - ska det vara något att göra en TV-serie om? Ja, tydligen. De få förbryllade kritikergäspningarna drunkade i hyllningskörerna och Golden Globe- och Emmy-jurys föll pladask för receptet och det välskrivna manuset.

Det är en skön ny värld. Människan är på väg ut i rymden. Välståndet verkar räcka åt alla och för dem som ändå känner en viss brist på eufori har psykiatrin uppgraderats från stigmatiserad nödlösning till "årets fluga" (även om sekretess inte riktigt verkar vara regeln; en make har förstås rätt att veta vad frugan säger på soffan...). Vad man säger utåt verkar ingenting förvänta sig ska motsvara ens handlingar, så kärleken är relativt fri för den som vill ha det så, långt innan fri kärlek var en slogan.

Men det finns förstås orosmoln på horisonten. Bomben, förstås. Och att cigaretter, vilka konsumeras av både kvinnor och män som vore de syre, tydligen inte är nyttiga alls, börjar folk ana efter en artikel i Det Bästa. Marknadsföringsmästaren Donald Draper konstaterar i piloten att det kommer bli svårt att kränga Lucky Strike när man inte får hänvisa till doktorer och andra experter för att ta udden av oron. En klassisk fras blir resultatet innan avsnittet är över, och om du inte vet hur Luckys slogan fortfarande lyder är det bara att gratulera.

Enligt en av serieskaparna handlar "Mad Men" om (fritt översatt) mäns motstridiga önskemål och om dem som får betala priset - närmare bestämt kvinnorna. Välfunnet och sant, men serien handlar också om en hel del annat bör väl raskt tilläggas.

Det är dels en elegant serie med ofta rapp och snabb dialog. Det är ju reklamare som pratar för det mesta, så att de kan uttrycka sig är väl inget att hissa "orealistiskt"-flaggan över. Men de fångar också skickligt de tafatta pauser och den spända stämningen som lätt uppstår av att alla ska göra och säga rätt hela tiden. Det är också en ganska sorglig serie, som ändå inte saknar humor.

Bland allt det andra nämnvärda är att man inte nöjer sig med:
a) naiv mysnostalgi
b) yxigt efterklok tidskritik à la "Pleasantville"
c) iskall och poserande cynism

Det här är 60-talet utan politiskt korrekt modernisering av värderingar. Det blir lite som en lightversion av hur "Rome":s raka bild av den tidens grymhet numera kan kännas fascinerande, rentav underhållande, utan att vi för den sakens skull "saknar" den attityden. Bilar, kläder, inredningar, spot on förstås. Kvinnosynen är minst sagt cynisk, så det krävs en del av kjolstygen för att inte behandlas som möbler, eller värre. På damernas verkar det alltid stå någon sekreterare och snyfta efter någon ospecificerad incident som hör till minusen med kontorslivet. Det blir en serie som faktiskt når det där svårfångade stadiet där man talar väldigt specifikt om en viss tid och just därför säger intressanta saker om andra tider, inklusive vår. Och den säger det genom alla sina mestadels karriärfokuserade karaktärer.

Draper (John Hamm) är stjärnan på byrån Sterling Cooper och vet om det. Idealbilden av kärlek anser han sig ha uppfunnit för att sälja strumpbyxor. Men han hinner snabbt visa flera och motsägelsefulla sidor, inte minst det faktum att han är familjefar tillsammans med en uttalad livsfilosofi mer passande för en genomcynisk hedonist. Eller att han håller folk på avstånd och ogillar att prata om sig själv, även med frugan. Han känns lika jagad som samlad. I mötet med stillsamt självsäkra fröken Menken (Siff), en potentiell kund som firman inledningsvis anti-imponerar på ordentligt, ser man åter en annan sida. Och vem är han egentligen? Alltså, verkligen vem? En kille på ett tåg som titulerar honom "Dick Whitman" möts inte av några protester. Gradvis tätnar mysteriet kring hans förflutna på ett lika frustrerande som starkt vis.

Grånade Sterling (Slattery) sitter längre upp i näringskedjan, har till och med namnet på firman och byggnaden och kryddar arbetsdagen med fin whisky i ännu högre mån än kreti och pleti. Han tyr sig ändå till Don på sitt småbossiga vis och avslöjar ofta sin respekt för snilllet. Även när han råkar stöta på dennes fru.

Pete (Kartheiser) är uppkomlingen i firman vars syn på trohet är att man slutar ligga runt dagen innan bröllopet. Han hyllar sin mentor Don men testar gärna vattnet när en stor kund är på besök; är det här rätt tillfälle att etablera sig själv på bekostnad av lojalitet? Inte? Nästa gång kanske... Hans status och karriär går en långt ifrån sjävklar väg och karaktären är trevligt svårgreppbar. Hans monolog om jakt, till exempel, oväntad och tolkningsvänlig.

Copywritern Paul Kinsey (Gladis) avfärdar sitt släkte (reklamare) med lite extra finess, som under en rundvandring där han med precisa repliker förklarar byråns och marknadsföringens mekanismer för både tittaren och nyanställda sekreteraren Peggy.

Lika iskalla som kurviga Joan verkar vara något av en sergeant bland sekreterarna som spelar spelet till perfektion, hittar de möjligheter hon kan och även får bossa lite över andra. Kanske beror det också på minnet av Christina Hendricks som Saffron i "Firefly", men jag skulle spontant klassa henne som svårutgrundlig och omöjlig att lita på. Och väldigt kurvig.

Nyanlända och nyss nämnda Peggy (Moss) verkar först spela spelet och tar med synbar tacksamhet emot råden från kollegan om hur man bäst attraherar arbetsgivaren. Doktorn som storsint och vidsynt skriver ut p-piller åt henne trots att hon inte är gift (!) tycker sig ha rätt att mästra och förolämpa henne. När hon längre fram visar sig kunna tänka och prata självständigt är reaktionen från en manlig reklamare: "Det var som att se en hund spela piano".

Mrs Draper, modell i sitt "andra liv" (liksom January Jones själv varit modell), ser också möjligheten att lämna buren ett tag. Men den kvinnliga självständigheten når ofta inte längre än att hitta ett sätt att få "the pleasures of a man, without the man".

Mycket är elegant underförstått. När det gäller Salvatore på grafikavdelningen undrar man bara ifall han själv vet om att han lever i en garderob. Att Pete och Peggy inte är klara med varandra efter en natts snedsteg är tämligen uppenbart, utan att det presenteras i neon. Men när det gäller Draper får man vänta på informationen om vem han är och varför. Han är den ende som behöver och får tillbakablickar som hjälp till tittaren.

Ett återkommande men ganska nedtonat inslag är Nixon vs. Kennedy, där våra antihjältar förstås ska hjälpa till att marknadsföra den förstnämnde. Först mot slutet får valet lite mer fokus, men tvingas tampas om uppmärksamheten med ämnen som vid det här laget intresserar tittaren betydligt mer.

Som "reklamare" (okej, mestadels webbprogrammerare på reklambyrå) roas man ju förstås av att försöka hitta på egna lösningar i produktkrängandet. Hur hade man själv försökt sälja in produkt X...? Fast man måste erkänna att många av de idéer man får är barn eller barnbarn till vad Mad Men hittade på för ett halvt sekel sedan. Mycket är sig fortfarande likt i reklamens värld. Smaka på Drapers definition:
"Lycka är en annons som betryggande skriker ut att det du gör är okej".

Mycket är också annorlunda. Våra nutida annonser handlar faktiskt ofta om krav och ansvar. Det gemensamma ansvaret för att rädda jorden, inte minst. Men visst köper vi mer, eller fortsätter köpa samma skit, om vi får en klapp på huvudet och ett betryggande "det är okej."

Serien är mer än okej. Den är ett glas komplicerat rött, snarare än en en rivig Oz-whiskey, där man måste jobba lite för att hitta nyanserna - men ibland känner man ju för precis just det.

"Mad Men" skapar inget Lost-syndrom hos mig, det där när man sneglar på klockan och mot bättre vetande ger sig i kast med ännu ett avsnitt, för man bara måste veta vad som händer härnäst. Men den fascinerar när man tittar på den och följer en i tankarna lite efterhängset, med sin säregna blandning av lågmäld humor, diskret sorgsenhet och sociala spänningar. Avsnitten känns subtilt tematiska (med en ny välvald låt till varje eftertext) och samtidigt som delar av en väldigt långt betraktelse noggrant planerad från första till sista rutan. Och det är när man ser helheten, backar från tavlan efter att ha fascinerats av en detalj om du så önskar, som storheten i verket blir uppenbar.

Stundtals sorglig, stundtals sensuell, ständigt stilsäker och sällan skrytsamt svårförstådd är "Mad Men" en vuxen serie på ett bra vis. Att ingen verkar lycklig är både en tillgång och en källa till frustration. Allt som hålls inuti, till och med när situationen formligen basunerar ut "men säg nå't då, för fan!", skapar en tryckande atmosfär som väl bara måste brista ut i ett åskväder.

Any day now...

© Anders Lindahl
2009-06-01

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

---

DVD / Blu-ray

Boxen är utformad som ett cigarettpaket! Och i samma stil som dagens varningstexter har berömmande citat placerats. Effing brilliant!

En hel del extramaterial har de petat in på sista skivan. En timslång dokumentär om serien, en kortis om musiken och en tjugominutare om hur den amerikanska drömmen marknadsfördes. Alltsammans otextat.

Apropå textningen: vet inte om jag varit ouppmärksam förut eller om översättaren tröttnat i spurten, men i sista avsnittet florerar blessyrerna. "Ostrich" blir "mussla" och "four days" blir "fyra veckor", med mera. Så ska det väl inte behöva vara?

---

Originaltitel: Mad Men - Season 1
USA, 2007
Regi: Matthew Weiner Tim Hunter Andrew Bernstein Alan Taylor
Med: Jon Hamm, Elisabeth Moss, Vincent Kartheiser, January Jones, Christina Hendricks, Bryan Batt, John Slattery, Maggie Siff, m.fl.

Genre: Drama, TV-serie
Hemmabio: 2009-03-11

Relaterat ur russinbloggen
2009-04-06: Mad Men: några ord på vägen

Sök