Goltuppen (1991)

Jiddra inte med Lars-Peter

Om jag säger att det här är ett kriminaldrama producerat för SVT och inspelat i Stockholm med omnejd kanske vi inte direkt har reducerat ner alternativen till en självklar titel, men om jag nämner att Johan Rabaeus spelar den patetiske langaren Djingis kanske det ringer lite klockor i huvudet på en del. "Goltuppen" har ibland framhållits som en smärre milstolpe (eller åtminstone kilometerstolpe) i svensk tjuv-och-polis-TV, med manus av insatte Leif GW Persson och regisserad av Pelle Berglund mitt emellan de första Coq Rouge-filmerna. Det hade varit roligt att få instämma och att till och med få säga att den hållit för tidens tand. Men tyvärr...

Det finns avsiktlig humor i "Goltuppen" men det är lätt att man 'flabbar åt tugget' på oavsedda ställen ibland. Avsnitten heter saker som "Knalltorsken", "Storstrul" och "På kuten" och dialogen har samma klang. Men kanske skrattar man i galen gurkburk. Leif GW är ju en ganska kunnig kille och kanske var det precis såhär det lät i kriminalkretsarna på båda sidor lagen vid denna tid, även om man hoppas att någon undre världens stilmentor har hyfsat till snacket lite under de gångna 18 åren sedan premiär. Ändå, det är inte bara Flincks närvaro som ibland för tankarna till "Sökarna".

Tidigt 90-tal, alltså, vilket i det här fallet betyder ungefär raka motsatsen till glammig 80-talsnostalgi. Det är disigt, grått och fult i största allmänhet, ett intryck som understryks av ett oftast alldagligt foto och en minst sagt ojämn (ibland helt malplacerad) musikmatta.

Men det är också en händelserik händelsekedja som tar många intressanta och inte sällan brutala stickspår på vägen mot huvudtemat; den förrymde bankrånaren och hans kärlek till vackra Nina, som också råkar vara titelns goltupp. Alltså skvallrerska. Innan dess har några stora buntar köttfärsiga sedlar hunnit byta ägare i en nästan farsliknande dans, men med tragiska konsekvenser. Allt och alla hänger ihop, av slump- eller ränkskäl.

En ganska ung Marie Richardson spelar desillusionerad skönhet utan större åthävor. En ganska ung Thorsten Flinck spelar den ökände Lars-Peter med effektivt bruk av sin patenterade halvgalna blick och ger intryck av ständigt återhållen våldsamhet utan större ansträngning. Lars-Peter är dock en skurk med någorlunda disciplin, vilket är mer än man kan säga om hans misslyckade halvbror. En polisduo är honom på spåren och en trio jugoslaviska brottslingar hör också till historien som rör sig genom diverse nyanser av laglöshet, från schabbiga smålangare till dem med kontakter inom finansvärlden som kan ordna en villa vid vattnet att gömma sig i ett tag.

Det är sällan som något i produktionen eller skådespeleriet verkligen glimmar till, men storyn är länge ganska så underhållande. Med jämna mellanrum ser lite brutalt våld till att tittaren inte somnar i soffan och just den biten hanterar regissör Berglund ganska väl. Dialogen är dock, som så ofta, ett problem. Det kanske ser okej ut på papperet i en bok, men när vi faktiskt hör replikerna - när Thorsten exempelvis lite lagom farligt berättar om en före detta kumpan att "han ska sänka den jäveln, om det så är det sista han gör" - så undrar man varför inte Pelle hört samma sak som tittaren. Att det smakar cellulosa.

En finansmannaskurk beskrivs med samma tondövhet av en 'riktig' skurk som "hel och ren utanpå, men med skitiga kalsonger. Om du fattar vad jag menar..."

Tänk dig att du råkat gå in i den butik där detta samtal utspelar sig och åhör replikskiftet. Infinner sig månne en lätt känsla av surrealism? Ett sådant tankeexperiment kunde många regissörer ha nytta av, för övrigt...

Tråkigt nog verkar idéerna verkar sina i ungefär samma takt som regissörens tålamod med hela projektet. Slutspurten blir lite seg och scenerna som känns tafatta och stela blir allt fler. Slutscenen verkar också ha råkat ut för lite burdus behandling i klipprummet. Tänk er att en scen har filmats men att man i efterhand vill spetsa till delar av den med lite kreativ redigering och attityden 'sån't märker inte tittarna, de är dumma får'. Nämnda scenario är förstås en gissning från min sida, men något är odiskutabelt knasigt med blickriktningar, tajming och reaktioner i detta nyckelmoment. Sådant straffar sig och hör till de detaljer som gör det svårt att ge mer än ett nästan godkänt betyg åt "Goltuppen".

Fast kanske är problemet större än så. Serien känns som mest livfull innan dess tematik tydliggörs, innan ett par intressanta biroller visar vara sig vara inget mer än just biroller. Lars-Peter är en bankrånare och kåkfarare som på sitt sätt älskar sin tjej och har såvitt serien förtäljer inga andra personliga drag. Nina är något av en opportunist som försöker ordna det för sig men vars motivation och känslor aldrig riktigt klarnar. Kanske är allt detta avsiktligt, ett försök att göra en tragedi om människor som är fångar, vare sig de skakar galler eller inte. men det gör också personerna ganska ointressanta. Nog blir man nyfiken på hur det hela ska sluta, nog är det hårt och illusionslöst, men särskilt spännande och engagerande blir det aldrig.

© Anders Lindahl
2009-03-23

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: Goltuppen
Sverige, 1991
Regi: Per Berglund
Med: Thorsten Flinck, Marie Richardson, m.fl

Genre: Action, Kriminalfilm, TV-serie
Hemmabio: 2009-03-18

Sök