Elegy - skönhetens makt (2008)

Fängslande om tvivlande hedonist

- När man älskar med en kvinna får man revansch för alla sina misslyckanden i livet.
Professor Kesher gillar kvinnor, ibland även studentskor. Och det är klart, ser de ut som Penélope Cruz är det väl inte svårt att förstå varför. I filmens inledning håller han en liten predikan i TV om hur puritanerna format USA sedan kolonialtiden och ända fram till 1960-talet, då de mötte mothugg för första gången. Själv är han hedonist av princip, efter att ha lämnat äktenskapets helgd bakom sig och tagit avstånd från hela idén om institutionaliserad långvarig tvåsamhet. Problemet uppstår när han plötsligt börjar bry sig på allvar igen och känner svartsjukans låga flamma upp. Han kan inte se en framtid med en kvinna som är sådär 30 år yngre, men inte heller släppa henne ur sikte just i nuet. Vem vet vilken ung viril hingst hon alternerar med?

- Hon kommer att minnas mig som den gamle som gav henne lite kultur på vägen, anförtror Kesher (Ben Kingsley) sin närmaste vän och squashpartner George (Dennis Hopper), den enda person med vilken han verkar ventilera sina vedermödor på allvar.
Finstämt, kontemplativt och existentiellt - där har ni tre användbara adjektiv angående ”Elegy”. 'Erotiskt' kanske borde in också för tydlighetens skull. Filmen bygger på en bok av Philip Roth och det är väl därför inte så underligt att det hela påminner en hel del om ”The Human Stain”. Även den innehöll en inte helt friktionsfri romans mellan en äldre man och en yngre kvinna (fast inte lika mycket yngre). Och i det här fallet står åldersskillnaden i centrum. Många irriterar sig på just sådana här filmförhållanden, ibland på goda grunder, men ”Elegy” glider inte undan problematiken, utan tacklar den snarare head-on.

David Kepesh är inte bara professor utan även amatörfotograf 'som inte förstår sig på digitaltekniken', teaterkännare och lite av en halvcelebritet i kulturkretsar om inte annat; tidigare alltså gift men nu med ett utpräglat bara-sex-och-ingenting-annat-förhållande med en ständigt resande affärskvinna (Patricia Clarkson) som stadigaste sällskapsliv. Tills han träffar studenten Consuela (Cruz) från kubansk familj och blir...kär? Trots att alla hans instinkter talar emot ett seriöst förhållande. Och vad vill hon ha ut av det egentligen? Han kan inte tänka sig att hon ens skulle tänka i några framtidsbanor överhuvudtaget, så varför ens fråga?

Filmen kan se alltför dialog- och sängvägsdominerad ut för många smaker. Här handlar det om att nästan andas in karaktärerna och internalisera deras kval för maximal effekt. Jag förstår inte Kesher i alla avseenden och Consuela är inte totaltransparent heller, men särskilt i andra timmen är blir det riktigt fängslande och jag vill verkligen veta hur det ska sluta. Allt är avskalat och intimt, förhållandevis opretentiöst även om vi rör oss i kretsar där folk gärna ser sig som en smula intellektuella. Men det är inte om deras status och starka sidor det handlar i första hand. ”Elegy” riktar nästa uteslutande in sig på deras svagheter. Kan det vara attraktivt? Tja, det blir faktiskt långtifrån så patetiskt som det kan låta i teorin.

Ingenting här är okomplicerat, men det är inte heller en studie i bedrägeri, illvilja eller medvetna manipulationer. De klarar bara inte av allt. Professorn har i övrigt ett ansträngt ett förhållande till sin son cancerläkaren (Peter Sarsgaard). Familjehistorien står i vägen och verkar svår att flytta på. Liksom deras oförmåga att kommunicera. Eller ovilja. I bästa fall försöker en av dem, men inte den andre. Bättre konversationer har David med den redan nämnde poeten George. De känner till varandras äventyr i kvinnornas rike. De kan racka ner på varandras vägval, men de skulle aldrig tjalla. Det är lite ovanligt att se Dennis Hopper i en roll som inte främst utnyttjar hans varggrin eller vilda blick. Han överarbetar inte heller sin roll som vänsterytter och väggspelare med centertanken Sir Ben. Samspel gäller och fransyskan Isabel Coixet håller ihop lagdelarna framgångsrikt från sidlinjen som en annan Aimé Jacquet (fotbollstränaren som ledde Les Bleus till VM-bucklan på hemmaplan 1998, OK?). Sedan är det uppenbart att det mesta ute på planen roterar kring Kingsley. Han är för Coixet vad Platini, Cantona eller Zidane varit för olika franska förbundskaptener.

Penélope Cruz har ofta svårare att tillfredsställa i engelskspråkiga roller än på hemspråket, men i det här sammanhanget med mer independent-spirit än Hollywood-inpackning fungerar det bättre än brukligt. Visst borde hon vara för gammal för rollen som en typisk student, men det skiljer faktiskt nästan jämnt 30 år mellan henne och Kingsley även i verkligheten. Filmen i stort kan sägas handla om förhållanden (fullständigt fria, juridiskt fastställda och allt däremellan) om manlig vänskap och dess villkor, om förväntningar och profetiors förmåga till självuppfyllelse... och den kanske handlar om allt det. Viktigast är att den faktiskt berör mer och mer utan att spika upp alla svar på väggen.

Jo, en sak tilll: det är DEN Deborah Harry som spelar poeten Georges hustru i några få scener. Hon från 80-talsikonerna Blondie, om ni kommer ihåg. Lite äldre nu, men fortfarande ganska blond. Hon har gjort ganska många filmroller efter popkarriären, men jag måste erkänna att det mesta gått mig förbi.

© Johan Lindahl
2009-03-20

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: Elegy
USA, 2008
Regi: Isabel Coixet
Med: Ben Kingsley, Penélope Cruz, Patricia Clarkson, Dennis Hopper, Peter Sarsgaard, Deborah Harry, Chelah Horsdal m fl

Genre: Drama, Romantik
Hemmabio: 2009-03-18

Sök