Ingenmansland (2001)

"Det var ni som började"

1993. Natt och dimma. En liten grupp bosniska soldater är på väg till fronten. Deras guide beslutar att de ska invänta gryningen, utan att riktigt erkänna att han förmodligen lett dem vilse. Morgonen kommer och serbiska trupper alldeles i närheten öppnar eld mot dem. En ensam bosnier ligger sårad kvar i skyttegravarna i ingenmansland, mitt emellan de båda stridande parterna. Serberna skickar ett par soldater för att kolla läget. Ny skottlossning, och plötsligt är de två i skyttegravarna. En stridsärrad bosnier och en "gröngöling" till serb som nyss kommit till fronten, och nu alltså även passerat den med några ödesdigra meter.

Jokern i leken blir en tredje person. Den förmodat döde bosnier som den andre, nu döde, serben just riggat en mina under, visar sig leva och tvingas ligga blick stilla timme ut och timme in medans de båda andra kivas och ibland försöker lösa den prekära situationen tillsammans.

I vissa händer hade det här blivit en film där en bild av konflikten, dess bakgrund och eventuella möjlighet till lösning hade skapats i form av soldaternas alltmer öppenhjärtade samtal. Så blir det inte riktigt här, faktiskt både på gott och ont. Tanovic, som också skrivit manus och musik, långfilmsdebuterar med "Ingenmansland", men som den dokumentärfilmare han är gör han sin film med målet att berätta Hur Det Är, inte hur det skulle kunna vara.

"Ingenmansland" hade svensk premiär på Göteborg Film Festival 2002, och likt en annan festivalfilm, "100 Days", utdelar den tämligen frän kritik mot FN och dess fredsbevarande styrkor. Här finns faktiskt i stort sett samma scen, där FN-soldater finns på plats, beredda att göra det jobb som de föreställde sig när de tog värvning, men som enligt order Uppifrån måste lämna människor i sticket. Den franske sergeanten Marchand låter sig dock inte nöja med det, utan ser med hjälp av en kvinnlig reporter till att han kan få återvända till platsen för att hjälpa till, och en ganska märklig cirkus tar sin början.

Till slut kan man säga att fyra parter är inblandade i konflikten. Den globala supermakten Media, Bosnien, Serbien och så ett FN som verkar lika splittrat som det forna Jugoslavien. Internt kivande, cynism och lättja verkar alla få företräde framför den verkliga uppgiften, att göra allt man kan för att bevara freden.

Det är välspelat, nervigt och skickligt gjort, och även om situationen är tillspetsad och ett par karaktärer har drag av karikatyrer är det såvitt jag förstår en ganska sann bild av konflikten som ges. Men något fattas... Jag har svårt att hitta kärnan i det hela, om det inte är så enkelt att kärnan helt enkelt är uppgivenheten upphöjd till konst och filosofi. Det är isåfall "för" enkelt. Problemet är, om man får tro filmen, olösligt - helt enkelt för att människor är idioter. Om jag vill få något sådant bevisat kan jag titta på Ricki Lake. Som så mycket annan välmenande satir gör den till viss del det klassiska misstaget att göra folk onödigt dumma i sin strävan att visa på mänsklig dårskap.

Att fienderna ett kort tag faktiskt kan prata med varandra, att de till och med har en gemensam bekant, betyder föga mot bakgrund av denna dumhet och det oerhörda hat som konflikten skapat, och som kanske aldrig riktigt kan försvinna. Den enda verkliga beröringspunkten människorna emellan verkar vara behovet av cigaretter. Gör man en film i den andan ska den vara bra genialisk för att den ska bli en femma. En "Doktor Strangelove", helt enkelt. Det är inte "Ingenmansland", men den är påfallande bra, slutkommentarerna åsido. Jag tror bara att det här kunde ha blivit ännu mer. Men en fyra, då. En tveksam, mörkt roande, tragisk fyra med en slutbild som säger allt och ändå ingenting.

TILLÄGG
"Three Kings", som delar dess beska humor och fokusering på medias roll i krig, tillåter sig att bjuda tittaren på en liten gnutta godhet mitt i eländet, och blir i mitt tycke inte sämre eller tamare för det. Kanske föredrar jag "Three Kings" för att den tar ut svängarna lite mer: den har både mer nyanser, överraskningar och medmänsklighet och samtidigt scener så vassa att man kan få skärsår i ögonen av dem. Den trampar snett ibland, men vågar mer och lyckas också med mer.

© Anders Lindahl
2002-02-26

Originaltitel: No Man's Land
Bosnien/Frankrike/Storbritannien, 2001
Regi: Danis Tanovic
Med: Branko Djuric, Rene Bitorajac, Filip Sovagovic, Georges Siatidis, Serge-Henri Valcke, Sacha Kremer, Alain Eloy, Katrin Cartlidge

Genre: Krig
Svensk biopremiär: 2002-03-01

Sök