Switchblade Romance (2003)
Tuff skräck från Frankrike
Skräckhistorien är full av historier där väna töser jagas genom skogen av någon elak karl. ”Switchblade Romance” är också en sådan historia. Men som fransmännen bevisat de senaste åren med filmer som ”Frontier(s)”, ”Inside” och ”Them” så går det alldeles utmärkt att bygga sin historia på urgamla klyschor men ändå få dem att kännas märkligt fräscha och spännande.
Marie tillbringar helgen hos en kompis familjs hus ute på vischan. Syftet med trippen är att plugga inför en tenta men ödet vill förstås annorlunda. Under kvällen dyker nämligen, föga förvånande, en elak karl upp. Och han är inte glad, dessutom rätt smart.
Jakten på Marie och hennes kompis tar sin väg genom husets alla hörn och garderober och blir startskottet för ca 60 minuters panikflykt. En panikflykt befriad från humor, ironi och distans. Det är svettigt, nervpirrande och mycket läskigt.
Cécile De France, som spelar Marie, spelar ut sin rädsla på ett sätt som inte undgår någon. Det här är ingen bimbo som struttar runt och skriker. Det här är en tänkande kvinna som har hamnat i en jäkligt jobbig situation - och det gör också filmen betydligt lättare att relatera till än valfri slasher. Folk som beter sig som folk borde göra är uppfriskande i den här genren. Att andra halvan av filmen nästan helt saknar dialog känns därför också helt rätt.
Det känns ganska dammigt att snacka om ”primalrädsla” nu för tiden, då det kan vara ett av de mest överanvända substantiven som används i skräckfilmsrecensioner. Men det är det som Aja som är ute och som han till stor del lyckas fånga.
Morden är råa och brutala och blodet flyter hinkvis över golv och väggar. Väldigt ofta oväntat och tämligen ”in your face”. Men goret är välgjort - en avskuren hals får det att isa sig i magen på undertecknad och offrets förvirrade vilja att försöka förstå vad som just hänt är både gripande och skitläskig på samma gång.
När det gäller den omtalade twisten på slutet så har jag inget att tycka. Många menar på att den gör hela filmen helt ologisk. Utan att ägna mig åt djupanalys tycker jag dock att det hela ändå hänger ihop hyfsat bra. Jag tycker att ett slut av den här typen allt som oftast ger filmer en liten extra spets. Film ska väcka känslor och den typ av film som jag gillar mest fungerar som eskapism. Att i det läget ta en hyfsat realistisk film och i slutet svänga 180 grader, har jag således ingenting emot.
En Hollywood-karriär, med bland annat en remake av ”The Hills Have Eyes” som första uppdrag, väntade Alexandre Aja efter ”Switchblade Romance”. Det får man väl ändå säga att han var väl värd. ”Switchblade Romance” är inget mästerverk, men det är en ytterst sevärd liten skräckfilm som trycker på precis de rätta knapparna.
© Johan Hultgren2009-03-08