Marco Polo (1982)

Hållbart historiäventyr

Det här är en serie jag trollbands av när den gick på TV för tusen år sedan och därför drog mig lite för att se om. SVT snappade upp den rätt fort efter premiären och visade den redan tidigt 1983 vilket resulterar i en då 10-årig "recensent" med lite andra referensramar för Bra TV. "Uppdrag i Singapore" som SVT-visades senare samma år var exempelvis det bästa som någonsin gjorts, vill jag minnas att jag tyckte.

Tänk om magin inte bara var borta, utan hade ersatts av ofrivillig komik, storvulen patetik och extrem mimik? Tänk om de få scener jag mindes, men mindes med besked, nu skulle visa sig futtiga?

Ingen fara! Den är fortfarande bra. Riktigt bra, rentav. Visst, 80-talets miniserier var väl inte subtilitetens högborg, men de var nästan alla tyngre och allvarligare och mer nyanserade än man vågar tro. Den här producerades efter "Shogun", "Masada" och andra stilbildande spektakel producerade för stora pengar men liten ruta och står sig fint i det distingerade sällskapet.

Det är en italiensk produktion med brittiska skådespelare. Ennio Morricones smäktande musik gör, som nästan alltid, jobbet. Få kunde som han skriva gripande musikstycken som det är så svårt att värja sig mot. Masscenerna innehåller massor med folk, kameraåkningarna färdas långt och miljöerna känns övertygande.

Starttiden är mitten av tolvhundratalet. Som liten venetiansk pojke blir Marco Polo föräldralös när modern dör, läsandes för sista gången det sista brevet från fadern Nicolò. Denne (Denholm Elliot) är resande köpman och har av alla utom sonen avskrivits som död i fjärran land. Marco hinner bli en ung man, spelad av numera nästan osynlige Ken Marshall, och bygga upp fantastiska visioner av världen bortom hemstaden med benägen hjälp från talträngda sjömän innan Nicolò och farbrodern Maffeo (aka Matteo) äntligen återvänder. I grevens tid, ska det visa sig, eftersom Marco lyckats hamna i trubbel med kurtisanens fagra dotter. Motvilligt låter farsan honom hänga med på nästa tripp. Egentligen ska han bara följa med till Akra, de kristnas sista hamn i det heliga landet, men ödet vill annorlunda.

Det blir en fantastisk resa, där han får se mycket hemskt och mycket vackert och slutligen blir förtrogen hos självaste Khubilai khan (a.k.a Kublai khan), vars makalösa sommarpalats i Xanadu/ Shang-tu är ämnet för Coleridges allra kändaste knarkdikt. Djingis sonson grundade Yuandynastin som under ett par sekel bossade (eller 'khanade', kanske?) över bland annat större delen av nuvarande Kina. Merparten av serien utspelar sig i detta rike, men Marcos barn- och ungdom och den långa resan till Kina förbi historiska platser är också viktiga bitar.

Kulturkrockar och grymheter avlöser mer vänliga möten människor emellan. Det handlar mycket om människans fördomar och om hur okunskap skapar rädsla. Det är en tid då alla tror på Gud, men en del gör det på bekostnad av nyfikenhet. Även den fortfarande småpyrande konflikten om Jerusalem ryms i tematiken och handlingen, med en skildring av korsriddarna som innehåller tuff kritik men också nyanser. Burt Lancaster är exempelvis en nybliven påve de flesta kan respektera. Ian McShane spelar en intressant karaktär som blivit omvänd till islam från kristendomen.

Men det handlar också om äventyr. Äkta, gammaldags äventyr där man reser med fara för livet genom bygder som ofta är dödligt karga snarare än glamoröst farliga. Marco får träffa leviterande och visa tibetanska munkar, bli packad på fermenterad stomjölk i Bektor Khans resande läger och imponera på alla och envar med sitt mod. Mod av rätta sorten, ska sägas. Marco är en skön kille, som säger vad han tycker men inte provocerar för sakens skull. Han är nyfiken på... allt. Hur de brukar jorden, vad de tror på och varför. Han får se fyrverkerier, tryckta böcker , kinesiska muren och kinesisk akrobatik i världsklass. Han möter en taoistmunk som jobbar hårt på att förvandla sig till en mumie medan han lever, men artigt tar sig tid att förklara yin och yang för inkräktarna i grottan. Han väcker mäktige och magiske Phags-pas ilska (James Hong, som spelade Lo Pan i "Big Trouble in Little China") och blir vän med Khubilais sjuklige men genomsympatiske son Chinkin. Och det mesta är väl sant...?

Historien inramas av att fängslade författaren Rustichello långt senare förhörs av kyrkans män angående de potentiellt förledande skrönor han nedtecknat utifrån sin cellkamrats febersvammel. Cellkamraten är förstås ingen mindre än Marco som av den sortens komplicerade skäl som serien också passar på att undervisa om blivit krigsfånge i Genua. Rustichello (klippan David Warner) undrar själv ibland över sanningshalten i historierna, något som efterkommande historiker också dryftat genom århundradena. Några av de galnaste skrönorna var ju dock bevisligen sanna, som den om den där långa muren, och är ironiskt mer betrodda nu än under hans levnad.

Att Marco levde och reste långt och förde med sig vidunderliga vittnesbörd hem till "civilisationen" är oomtvistat, men detaljerna verkar lite svåra att verifiera. En del moderna historiker hävdar att han bara återberättade andras historier om de mest fjärran resmålen. Det ska också finnas ett otal versioner av hans berömda bok (skriven med nämnde Rustichello) som skiljer sig markant åt. Till och med begynnelsen på berättelsen är föremål för debatt. Vissa menar att han föddes i nuvarande Kroatien, andra blir sura över påståendet och förlägger även födelsen till Venedig. Slutligen, om man inte orkar läsa hans berättelser (de finns förstås online) undrar man förstås också vad serieskaparna lagt till och ändrat utifrån sin egen kunskap och i dramatikens namn. Kort och gott finns det nog en hel del "felaktigheter" här, även om inte alla är överens om exakt vilka de är - ens nu.

Ändå känns den helt rätt. Kostymer och miljöer är påkostade men inte glammigt polerade. Fantastiska tält och ett och annat palats är övertygande ögonfägring, men även de mer nedslående platserna känns väldigt "där". Det här är ett filmteam som verkligen rest, som ställt sina kameror och kranar på både kinesiska muren och snöklädda bergskedjor, i öknar och skogar. Serien ska också ha respekt för att den inte "berättar konstigt mycket i pedagogikens namn". Att mongoliska huvudstaden Khanbaliq är nuvarande Peking kan ju vara intressant men nämns av naturliga skäl inte i dialogen.

Alla språk, förutom enstaka fraser, har komprimerats ner till engelska (inklusive Marcos eget modersmål). Han ska dock ha varit en skicklig lingvist, så det är kanske inte helt osannolikt hur obehindrat han konverserar på vad som måste antas vara främmande tungomål.

Det finns ett drag av idealism i serien, av att vilja se det bästa hos de flesta. Det leder eventuellt ibland till historieförfalskning, men det leder också till en humanistisk, sympatisk ton som ibland känns nästan vis. Och nyanseringen ökar för varje timme, där mot slutet den självklara fienden plötsligt kan bli en vän och de man beundrade visar sprickor i fasaden eller värre än så. Och till och med då kan de kännas sorgliga snarare än onda. Det är en serie som oftast går i dramatiskt moll mellan de lyriska utbrotten, men som aldrig känns uppgivet cynisk.

Här är några få saker de kunde ha skippat:
1) F. Murray Abrahams komiska sidekick Jacopo. Även om han friköper sig på slutet.
2) Scenerna med ren magi. Funkar inte riktigt att visa det så "pang på".
3) Den långa, ältande korsklippningen inför det sista slaget.

Här är några scener jag mindes som starkast:
1) repliken "kurtisanen går i mässan"
2) saracener i turbaner och fängslade äventyrare i en totalt hopplös situation
3) en avrättning med hjälp av hästar och filt
4) några ord i rättan tid om att Alexander den Store och Julius Caesar också hade "fallandesjuka"

De är alla fortfarande bra scener. Omgivna av en massa andra bra scener. I en bra serie. Fortfarande!

© Anders Lindahl
2009-03-08

Originaltitel: Marco Polo
Italien, 1982
Regi: Giuliano Montaldo
Med: Ken Marshall, Denholm Elliott, Tony Vogel, F. Murray Abraham, Anne Bancroft, Leonard Nimoy, Ian McShane, Ruocheng Ying, Burt Lancaster, John Gielgud, m.fl.

Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi, TV-serie, Äventyr
Hemmabio: 2009-02-25

Sök