Ashes of Time - Redux (2008)

Wong goes Wuxia - typ...

Episka filmer med svärd och öknar, det är definitivit något man förknippar med Hongkong. Och definitivt inget man förknippar med Wong Kar-wai! Mr Wong är Hongkongs art house-unikum, först hyllad för quirkigt sammanflätade nutidshistorier som "Helgon i Neon" och "Chungking Express" och senare för eleganta dramer som "In the Mood for Love". Sprungen ur världens kanske mest kommersiella filmindustri är han i sanning en särling.

Men han har alltså gjort även en storslagen förr-i-tiden-rulle med inslag av Jiang Hu och Wuxia och full av stjärnor (båda Tony Leung-arna OCH Leslie Cheung, tillsammans med Brigitte Lin och Maggie Cheung!). En film som nu, 15 år efter premiären, kommer ut i en "redux"-version, vilket i det här fallet betyder kortare.

Givetvis har Wong satt sin egen prägel på det hela. Det är en film med filosofiska aspirationer, inledd med ett buddhistiskt citat och innehållandes repliker om hur människans stora problem är hennes minnen - för "utan ett förflutet skulle varje dag vara en ny början".

Idel ädel adel är det, såväl bakom som framför kameran. Adel man oftast förknippar med action från herrar som John Woo eller Johnny To. Christopher Doyle (intressant nog för en hel artikel bara han) har filmat och fått skapa vackra och ofta udda rörliga tavlor. Yo-yo Ma lirar lite cello. Sammo Hung actionkoreograferade - vilket tillsammans med Doyles kameraestetik ger riktigt fränt resultat när det vill sig som bäst - även om du som är här för action allenast nog bör leta upp en annan film. Framför allt kanske du inte uppskattar den arty släpiga bilden i de flesta fajtscenerna.

Feng (Leslie Cheung i mustasch) är "problemlösaren" ute i öknen. Han är mördarmanager som agerar mellanhand mellan den med svärdet och den med "problemet". Inledningsvis handlar det om ett förvillande likt syskonpar (med de ledtrådsartade namnen Yin och Yang) som båda vänder sig till honom, och om en gammal vän som fått en flaska vin vars innehåll får en att glömma sitt förflutna. Det är berättat på ett uppstyckat, förbryllande vis med inslag av överspel och semipretentiös musik. Många samtal utspelar sig vid snurrande fågelburar för snyggast möjliga skuggspel över anletena. Flera personer har sporadisk voice-over - tänk Terrence Malick på kantonesiska.

Det handlar om krigare och deras kvinnor, med en tematik om att lämna hembyn och längta tillbaka. Feng (Leslie Cheung, alltså) är inte bara länken mellan dessa människor, han har också sin egen hjärtesorg, som gjort honom cynisk på ett gammaldags coolt vis.

Lite senare dyker min favorit-Tony Leung upp och visar lokale svärdsmästaren var skåpet ska stå. Han är på väg att förlora synen och vill till hembyn för att se persikoblommorna en sista gång. Men först ska han ta sig an ett gäng banditer, alldeles själv, och hoppas på starkt solsken.

Okej, Tony är på plats, allt är som det ska! Men tro inte att filmen har etablerat sina karaktärer ens nu. Wong Kar-wai väver en udda gobeläng av sina öden (notera hur filmens ton lömskt lurar fram prettovokabulären!), där en potentiell huvudperson kan dyka upp bara för att raskt dö eller resa vidare. Det är också förmodligen den enda hongkongfilm jag sett som visar hur ett lik ser ut som legat i solen i några veckor. Vad som händer efter att den svärdshuggne ramlar ut ur bild talas det oftast inte om, om man säger så. Andra konkreta inblickar i krigarens liv inkluderar att en hyrbar kämpe är värd mer om han har skor.

Läser man om Wongs arbetssätt får man känslan av att varje projekt är lite chansartat och formlöst fram till, och även under, själva inspelningen. Långa scener kan filmas för att aldrig synas i den färdiga produkten, skådisarna får finna sig i ett annat tillvägagångssätt än i den effektiva kantonesiska drömfabriken. Ibland är resultatet bländande. Ibland blir man lite fundersam.

Men att avfärda det är inget man bör göra alltför lättvindigt. Filmer av den här sorten har alltid belackare, men hittar också nästan alltid människor som älskar dem. Det roligaste är förstås att försöka se vad det är som kan väcka reaktion nummer två.

Det finns sant välfunna repliker ibland funderingarna, som "ifall kärlek är en tävling, är jag inte säker på att hon vann", apropå en kvinnas beslut att nobba en man av principskäl. Uppbyggnaden är rätt elegant, med cirkelslutande scener och allt. I finstämt musiksatta sekvenser tillåts människor hålla långa monologer medans kameran dröjer kvar på deras ansikten men det blir sällan prettotomt. Pratscenen med Maggie Cheung vemodigt blickandes ut i fjärran är rentav en av filmens höjdpunkter.

Det finns också något avigt över delar av filmen, som man kanske inte självklart vet ifall man ska se som Wongs speciella berättarstil eller kanske snarare kompromisser. Cirka två tredjedelar in i filmen kommer exempelvis i textform ett stycke hyfsat intressant info, som i en "normal" film hade levererats i form av en filmad epilogscen.

Ju närmare slutet den kommer, desto mer tycker man sig förstå poängen med filmen. En eller två aha-upplevelser (eller åtminstone, "jojo, på det viset?"-upplevelser) gör sitt men mest av allt har man då förhoppningsvis kommit i synk med Wongs berättarbeat även om man inte riktigt kan förklara hur i ord. Summa summarum har jag svårt för att avfärda någonting i filmen som publikfrieri för avant-gardet, samtidigt som det är långt ifrån allt som berör mig. En trea är det ganska irrelevanta sifferbetyget.. Förhoppningsvis ger ändå den irrande recension som föregått slutsatsen något slags uppfattning om ifall detta är en film för dig.

© Anders Lindahl
2009-03-01

---

Tack till SF Video för recensionsexemplar

Originaltitel: Dung che sai duk redux
Hongkong, 2008
Regi: Wong Kar-wai
Med: Leslie Cheung, Tony Leung Ka Fai, Maggie Cheung, Tony Leung Chiu Wai

Genre: Drama, Romantik, Äventyr
Hemmabio: 2009-03-04

Relaterade artiklar
Hongkong!

Sök