I.D. (1995)
Den mörka sidan av "Fever Pitch"
"I.D." är den mörka sidan av "Fever Pitch". I ambitionen att göra något åt det växande läktarvåldet på de engelska fotbollsarenorna nästlar sig fyra poliser in i en hejarklack. Deras uppgift är att ta reda vilka det är som organiserar bråken, men ju mer tid de tillbringar i klacken desto djupare sjunker de in i de påtagna rollerna. Snart kretsar det mesta i deras tillvaro kring fotbollen och hejarklacken. Framförallt en av poliserna, John (Reece Dinsdale), går helt upp i sin roll. Gradvis börjar han förändras och det som tidigare var viktigt för honom betyder ingenting längre, inklusive hans fru. Det enda han egentligen lever för är sin nya familj, det vill säga gänget i hejarklacken.
"I.D." är en mycket svart engelsk film. Den visar på ett skickligt och engagerande sätt hur en människa stegvis genomgår en fullständig personlighetsförändring. På det mer allmänna planet skildrar den också gemenskapen som uppstår i en tät, sluten grupp. Fotbollshuliganism handlar mindre om fotboll än om just denna gemenskap, som är så lik den som kan skapas i andra "extremistgrupper", något som också framkommer i filmen. Gänget håller ihop mot yttre fiender, polisen och motståndarlagets hejarklack, och lojaliteten inom gruppen är total. John upplever också här en konflikt, när hans sympatier under filmens gång skiftar alltmer från lojaliteten mot poliskåren och samhället i stort, till att enbart omfatta den lilla kärntruppen i hejarklacken.
Det här är en lysande liten film. Regissören Philip Davis berättar medkännande och med ett tydligt patos som aldrig hemfaller åt patetik. "I.D." är också mycket välspelad på alla håll, men framför allt då av Reece Dinsdale, vars filmografi borde vara mycket längre än vad den är. Nåväl, när du nästa gång längtar efter ett socialrealistiskt drama med lite action så har du här en utmärkt film.
© Andreas Hallgren2000-08-13