Pinocchio (1940)

Mästrande men mästerligt

Att "Pinocchio" är ett svårstavat namn var Disneyfolket uppenbarligen medvetna om redan när filmen gjordes ; de passar på att skämta om det själva i en scen. Innan dess har filmen redan hunnit exemplifiera mysighet med kirurgisk precision i inledningen hemma hos uppfinningsrika träsnidaren Gepetto och hans trogna kattunge Figaro, bosatta i något slags 1800-tals-Italien. Det är den här mysighetsnivån på stuga, brasa och musik som alla mysiga mysscener medvetet eller inte ser som den heliga gralen. När den smyggästande syrsan Benjamin lägger sig till ro på en fiol uppe på en hylla uppnås rentav mysighet maximus.

Samma kväll som Benjamin (Jimini på originalspråk) smiter in för att värma sig i kylan ber den gamle gubben en bön om att hans nyss färdigställda marionettdocka ska få liv. Den blå fen, som känner till hur mycket glädje han spridit genom åren, hörsammar hans framställan och blåser liv i träpinnarna redan samma natt. Efter den inledande chocken blir Gepetto hjärtinnerligen glad och finner sig snabbt i den nya situationen.

Men fen har bara gjort halva jobbet. Resten måste dockan göra själv. För att bli en riktig pojke måste Pinocchio visa sig värdig ynnesten genom att göra moraliskt riktiga val (som att gå till skolan), inte ljuga och vara allmänt präktig. Som vägvisare i moraliska gråzoner får han den nämnda syrsan, som är så tagen av fens skönhet att han inte förmår nobba henne. Det blir ett svårt jobb. Pinocchio lyssnar exempelvis på den som pratade sist, alltid ett varningstecken.

Denna svaghet leder honom bland annat, med benägen assistens från en lömsk räv och hans nästan lika lömska katt-sidekick, in i den magnifikt ondskefulle dockteaterägaren Strombolis tjänst, vilken man inte lämnar frivilligt. Faktum är att Pinocchio kommer vara med om en hel del otäckheter under den där långa, äventyrliga resan som sagofigurer ofta måste fullfölja för att uppnå insikt. Nöjesön Pleasure Islands hemlighet är sannerligen potentiellt stoff för mardrömmar hos de mindre, och man kan fundera lite över hur långt man tyckte det var nödvändigt att gå för att inpränta i dåtidens ungdom faran i att falla för frestelser. Jättevalen Monstro känns rätt harmlös i jämförelse med det öde som oräkneliga tanklösa pojkar möter, och uppenbarligen aldrig kommer räddas ifrån såvitt filmen förtäljer. Den elake kusken som agerar hantlangare i detta hemska värv verkar dessutom i vår mindre aningslösa värld först ha andra och ännu hemskare planer i sikte. Till den mindre fasaväckande kategorin straff som vanartiga barn kan drabbas av hör förstås Pinocchios näsas förmåga att växa vid yttrandet av en osanning.

Sångnumren lyser förstås inte med sin frånvaro och musikaliska rader som citerats och parodierats genom årtionden paraderar förbi. Det är ändå relativt sparsamt med musikaltendenserna om man jämför med filmer som "Skönheten och odjuret".

Rent bildmässigt är det riktigt avancerat, med mäktiga åkningar och kameragrepp lånade från "riktig film". Färgerna, detaljrikedomen och själva animationen är sant imponerande och en härlig film är det, nu såväl som för 70 år sedan. Sedan har den ju den där looken, som väl aldrig riktigt kan skapas idag, vare sig för hand eller i dator.

Som filmbragd, särskilt för sin tid, är Pinocchio enormt imponerande. Som berättelse lider den av en övermåttan lust att förmanande hötta med fingret och personligen tycker jag att "Dumbo" är snäppet närmare sann Disney-perfektion. Betyget blir ändå en fyra, förstås. Inte minst tack vare den charmige Benjamin Syrsa.

FOTNOT
Här får vi kanske en ledtråd till Disneys förkärlek för tecknad film, att döma av de härliga gliringarna mot skådespelarsläktet. "Vad ska en sådan ha ett samvete till?" undrar till exempel Benjamin vid ett tillfälle.

© Anders Lindahl
2009-03-02

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

---

DVD / Blu-ray

Disney har alltså släppt filmen på DVD (mars 2009) och föga förvånande nöjer de sig inte med mindre än perfekt bild, restaurerad men inte modifierad. Ljudspåret har dock fått 5:1-komplement, vilket det är fritt fram att glädjas eller ropa "hädelse" över.

De lanserar också i samma veva ett ganska genombra koncept: dubbelpack med DVD och BluRay-version av samma film. Att döma av DVD-versionen lär BluRay-diton vara en tämligen imponerande syn.

Extramaterial finns det förstås också. Skivan med filmen har dels val för att visa informativa textrutor under filmens gång, dels ett kommentarsspår med bland andra Leonard Maltin.

På skiva två (förutom några pusselspel för de minstaste) ryms ett digert Backstage-avsnitt med bland annat en timslång making-of (nyproducerad), borttagna scener och ett besök i Disney's "sweat box". Ett illavarslande namn jag vet, men det handlar inte som man kunde tro om ett rum fyllt av hundratals underbetalda animatörer utan är trevligare än så. Ganska mysiga kortdokumentären "Gepettos then and now" handlar om traditionella och moderna leksakstillverkare (och samlare). Mot slutet är det rena scifi-prylarna som presenteras, men tydligen redan verklighet. Coolare är dock att få se några av de ambitiöst iscensatta live action-klipp som Disneyanimatörerna användesom referens. Dessa lever kvar i en överlevd undervisningsfilm i tekniken gissningsvis riktad mot nya animatörer.

Och så några trailers skapade för filmen genom åren.

Nu undrar jag bara vad Disneys trademarkade "Fast Play" är? Det betyder i alla fall tyvärr inte att man kan gå direkt till filmen när man sätter i skivan...

---

Originaltitel: Pinocchio
USA, 1940
Regi: Hamilton Luske Ben Sharpsteen
Med: Engelska röster: Dickie Jones, Cliff Edwards, Christian Rub, m.fl.

Genre: Animation, Barnfilm, Äventyr
Hemmabio: 2009-03-04
Teman: Disney

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 1

Ingår i följande teman

Sök