The Wrestler (2008)
"Balls to the Wall"
Wrestling är ett fascinerande påfund. En person i filmen får göra en ganska oväntad koppling mellan brottarnas jobb och Jesu lidande men det är kanske att ta i lite, även om en av matcherna blir extremt blodig. Det är ju knappast en sport hur som helst, och frågan är hur många av fansen som faktiskt tror att det finns ett element av riktig tävlan mellan bjässarna i ringen, men utövarna är odiskutabelt skickliga atleter - förfarna i konsten att ramla i golvet eller få en fällstol i huvudet utan att skadas. Vissa hittar in i filmens värld innan det är försent, en del till ganska framgångsrika karrärer som Dwayne 'The Rock' Johnson. För andra bleknar även detta strålkastarljus fort. Minns ni Bill Goldberg? Han skådespelar fortfarande, men vem märker det? Här har vi en annorlunda vinkling på fenomenet, där en skådis på dekis åter hittar berömmelsen i rollen som wrestler på fallrepet.
Han har kvar det långa håret och musklerna, men åldern börjar ta ut sin rätt och de stora arenorna är ersatta av gymnastikhallar och pyttelokaler. Wrestlaren Randy "the Ram" har sin storhetstid tjugo år bakom sig - inte olikt 80-talsstjärnan Mickey Rourke som numera ser härjat hård ut snarare än slemmigt snygg. På senare år har Rourke jobbat i skuggan och fått skatta sig lycklig om Robert Rodriguez gett honom någon kul karaktär, som i "Sin City". Jag trodde faktiskt att det var just hårdingen Marv som Mickey laddat och pajat fejat med några års proffsboxning i början av 90-talet för att spela, i en komplex plan som bara han själv sett briljansen i - men nu har Darren Aronofsky hittat, eller skrivit, den perfekta rollen för honom. Kul!
Randy är alltså en föredetting. Det var länge sedan hans matcher mot killar som "the Ayatollah" var rubrikstoff. I skåpbilen, där han får sova när han blir utstängd från sin trailer tills han kan betala hyran, sitter de gamla tidningsurklippen prydligt uppklistrade så han kan drömma sig tillbaka med en (gissningvis billig) öl i näven. Kidsen i trailer trash-kvarteret gillar honom men affärsföreståndaren han jobbar för drar sig inte för att håna ex-ikonen när han ber om lite extratimmar.
Visst är det en oglamourös tillvaro men det finns värme och respekt hos kollegorna. När Randy anländer till en anspråkslös lokal för helgens brottningskneg är de andra redan i muntert samspråk. En kille kommer in och läser upp vem som ska möta vem och de diskuterar som ett korplag i fotboll hur de ska lägga upp "matcherna". Ram peppar sin motspelare, som hamnat i facket "ond brottare", och bjussar på det lilla extra genom att snitta sig i pannan i smyg för lite färggrann blodsspillan.
På favvoklubben försvarar han favvostrippan (Marisa Tomei, här ännu mer oberoende av kläder än i "Before the Devil Knows You're Dead") och lovar fixa lite smärtstillande åt dörrvakten. Han verkar till och med barnsligt bundis med muskelberget som säljer steroider åt honom på gymmet. En omtyckt föredetting, det låter väl inte så illa ändå?
Det är presentationen. Vad blir problematiken? Eller "konflikten" som det heter på narratologiska. Ja, det är rätt självklart egentligen. Inte kan han hålla på som han gör i sin ålder, vilket till slut blir skrämmande uppenbart. Vad finns då kvar, förutom att spela gamla Nintendospel där man själv är en av karaktärerna? Höra av sig till dottern (Evan Rachel Wood, minst lika bra som hon är typecastad) som hatar honom? Ty sig till den nämnda favvostrippan, som också sett bättre dagar?
Stilgreppen är få, där publikjublet som tonas upp under Rams Raging Bull-liknande promenad genom snabbköpets korridorer är ett begåvat undantag. Lugn, naturlig handkamera, 80-talsrock och en återkommande liten gitarrslinga. Det är personerna som räknas och därmed förstås skådisarna. Rourke, borde jag kanske som alla andra nämna, gör en toppenprestation i huvudrollen. Han gör Randy patetisk i ordets riktiga betydelse: rörande. Den smutsmelerade jackan lagad med silvertejp känns fullständigt hemmastadd på honom. Tomei är också utmärkt, samtidigt som man undrar ifall hon har bestämt sig för att föreviga sin skönhet från topp till tå medans hon skådespelar, och på så vis slå två flugor i en smäll. Inte så att jag klagar, jag bara undrar...
"The Wrestler" är, väldigt mycket tack vare deras insatser, en film där jag efter en viss punkt tänker: 'hoppas inget särskilt händer nu'. Livet måste inte vara över här, gör inget dumt, liksom. Som när Ram verkar trivas riktigt bra bakom charkdisken eller hittar kontakten med dottern igen. Det är väl ett bra betyg på ett drama om verkliga livet: att man blir så engagerad i personernas väl och ve att man skulle avstå från dramatik för deras skull?
Hur blir det då med den saken? Det får man förstås se filmen för att se. Viktigare än slutet är vägen dit, tycker jag. Finalen är ett av många möjliga sätt att sätta punkt på vad som i huvudsak är ett rörande porträtt av livet i skuggan.
© Anders Lindahl
2009-02-19
Originaltitel: The Wrestler
USA, 2008
Regi: Darren Aronofsky
Med: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood, mfl
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2009-02-13
Hemmabio: 2009-07-01
