Human Nature (2001)
Om behåring, bordsskick och behaviorism
Allt i livet handlar om attityder eller? Den och många andra knäckfrågor ställs på en lagom slipad spets i Human nature, en film med många oväntade u-svängar och genuint originella inslag men utan samma genomgripande genialitet som "I huvudet på John Malkovich". Manuset kommer från samma penna, Charlie Kaufmans, en man vars hjärna det vore intressant att se i genomskärning någon gång… Hans senaste bedrift är att göra om en bok om en orkidétjuv till en historia om en manusförfattare som kämpar med att få ihop ett manus till en film om en orkidétjuv, samtidigt som hans tvillingbror sätter käppar i hjulet. Typ. Den filmen heter "Adaptation" och jag kan inte helt garantera att beskrivningen ovan stämmer, efter att ha läst lite basfakta om den. Förmodligen är det bara början på problematiken. Men Chris Cooper fick i alla en birollsoscar för sin prestation som orkidétjuven häromveckan.
Förvirring är nog bara förnamnet på vad Kaufman försöker åstadkomma. "Malkovich" handlade om en misslyckad marionettdomptör som via ett inklämt våningsplan i en skyskrapa hittar en bakdörr in i den berömde skådespelarens huvud, där besökaren kan tillbringa en kvart innan han kastas ut i ett dike vid motorvägen genom New Jersey, om jag minns rätt. Regisserad av Spike Jonze är det troligen den mest banbrytande komedin från USA jag sett de sista åren, i möjlig konkurrens med Kevin Smiths "Dogma".
Men "Human Nature" då?
- Jag älskar naturen. Så länge den stannar på zoo där den hör hemma, menar en av karaktärerna som dock inte är helt representativ för persongalleriet i stort.
Här törnar diametrala motpoler till människoöden in i varandra som optimistjollar på öppet upprivet hav utan tillgång till flytvästar för folket däri.
Redan från början slås en tragikomisk ton fast. Då är en av huvudpersonerna död och sitter i ett vitt väntrum på andra sidan Styx, en sitter i arresten och en tredje i något slags kongressförhör. Sedan spolas bandet några år bakåt.
På filmaffischen skulle det kunna stå något si stil med ”en berättelse om behåring, bordsskick och behaviorism och några bedårande vita möss”. Om den kommit ut under samma era som "En fisk som heter Wanda" eller "The Fisher King", vill säga. Den sortens säljslogans är inte riktigt lika mycket på modet nu. Djuriska drifter, elektrochockterapi, franska vaggvisor och musikalinslag i Sound of music-stil avlöser varandra i en film vars budskap antingen är mycket, mycket djupt och genomträngande, eller inte alls särskilt konsekvent överhuvudtaget. Jag är faktiskt inte säker. Handlar det i första hand om hur lite som skiljer människor från apor, att vi alla längtar tillbaka till ett förlorat paradis, eller att vi måste få bättre kontakt med naturen och det ekologiska kretsloppet i stort för att överleva överhuvudtaget? Eller vill filmen framförallt en gång för alla bevisa att alla män föredrar fransyskor?
Det är i alla fall aldrig tråkigt medan man följer den häpnadsväckande historien om Lila (Patricia Arquette) som genom hormonstörningar fått betydligt mer hår på kroppen än andra kvinnor. Hon drar sig ut i naturen och lever på författarskapet om naturen och dess hotande kollaps i händerna på en hänsynslös härskarart, det vill säga de människor som slukar böckerna medan Lila genom medicinsk behandling och kompromissvilja försöker rätta in sig i ledet och kanske till och med få en date någon gång…
Via hudterapeuten Louise (Rosie Perez) kontakter möter hon den sjukligt pedante Nathan (Tim Robbins) som forskar och försöker lära möss bordsskick. Omöjlig kärlek eller inte? Jag avslöjar inget, förutom att det lurar en frestare i labbet, förkroppsligad av Nathans förföriska franska assistent Gabrielle (Miranda Otto).
Och samtidigt i skogen finns ett vildvuxet naturbarn, Puff (Rhys Ifans), som upptäcks och tas under Nathans vingar för att snabbskolas in i civilisationen. Nathan är inte nöjd med bara nödtorftig omprogrammering av Näckens själsfrände. Han vill skapa en sofistikerad samhällsmedborgare, bevandrad i filosofi och de fina sakerna i livet. En fullfjädrad snobb, helt enkelt. Det blir komplicerat. Bara projektet att lära vilden behärska sina ohämmade impulser på det sexuella området verkar dömt att sluta i katastrof.
- När du tvekar, gör aldrig det du egentligen vill, formuleras en av forskarens instruktioner.
Konflikter mellan inlärning och identitet fyller filmen, som inte självklart går på djupet med alla frågor den väcker. Den provocerar en aning och påstår att alla har fördomar. Men det kanske vi redan visste.
Rhys Ifans är dock som född för sin roll, som definitivt förpassar Hugh Grants hyresgäst i "Notting Hill" till den mer välvårdade avdelningen på Ifans meritlista. Arquette verkar inte riktigt lika bekväm i paradisdräkt när scenerna så kräver, men hon gör Lila till en person man instinktivt känner för och är beredd att förlåta många överilade handlingar. Det är synd om människorna och om somliga mer än andra. Miranda Otto kan kännas igen från mer högtidliga sammanhang, som prinsessan Eowyn i "Sagan om de två tornen". Hon klarar humor också, kan avslöjas, och pikant fransk brytning som i en annan film kanske skulle tvingas föreställa genuin, men inte behöver vara lika trovärdig här. Klichén är grejen, liksom. Tror jag.
Mary Kay Place har, liksom i "Malkovich", en liten biroll och Miguel Sandoval spelar som omväxling något annat än knarkbaron eller kriminal…you-name-it. Psykolog, närmare bestämt.
Hur man avslutar en recension av den här filmen…? Enklast att sno ett citat, så jag vänder mig till en väl beprövad poesibank, den svenska melodifestivalen och dessa av Sauna, förlåt Arja, Saijonmaa odödliggjorda strofer från 1987
”Vem är du? Vem är jag? Levande charader”
© Johan Lindahl
2003-04-06
Originaltitel: Human Nature
USA/Frankrike 2001, 2001
Regi: Michel Gondry
Med: Patricia Arquette, Rhys Ifans, Tim Robbins, Robert Forster, Mary Kay Place, Miguel Sandoval, Rosie Perez, Peter Dinklage
Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2002-01-25
